”Föreställningen är en hyllning till fantasin”

När André Nilsson som Bastian försjunker i läsningen av Den oändliga historien i ytterkanten av Hipps scen faller det vita skynket bakom honom och som genom ett trolleri är vi i Fantásien. Det är teatermagi, färgstarkt, välkända material i nya former och framförallt ett stort äventyr som står i fokus när Malmö Stadsteater och Unga Teatern omvandlar Michael Endes klassiker till 1 timma och 15 minuter lång familjeföreställning.

– Jag vill att publiken ska gå härifrån med känslan av att ha varit med om ett stort äventyr, säger den norska regissören Nina Wester på pressmötet inför premiären lördag 25 november.

– Det ska vara action och tempo och man ska känna att det finns hopp, fortsätter hon.

Den oändliga historien är Nina Westers första uppsättning i Malmö. När Unga Teaterns förra chef Ada Berger kontaktade henne och frågade om hon ville regissera i Malmö gjorde hon just då Den oändliga historien på Hålogaland Teater i Tromsö.

– I Malmö ville jag själv stå för dramatiseringen, säger hon. Det är en stor berättelse och en tjock bok och uppdraget var att göra 1 timma och 15 minuter på scen av det. För mig som är utbildad dramatiker också har det varit väldigt roligt men också en utmaning att både skriva och regissera.

Den tyska författaren Michael Endes Den oändliga historien kom ursprungligen ut 1979 och handlar om Bastian som bor ensam med sin deprimerade pappa efter mammans död. I skolan mobbas Bastian för att han läser så mycket böcker.

Han stjäl en gammal bok på ett antikvariat och genom att läsa den hamnar han i fantasilandet Fantásien som är hotas att slukas av Ingenting och där härskaren, den goda Barnkejsarinnan, är allvarligt sjuk. Tillsammans med den unge krigaren Atreyu tar Bastian upp kampen mot allt det onda som hotar landet. Den oändliga historien är en modern klassiker och minst lika älskad som boken är filmerna som kom i dess spår. Liksom så många andra har Nina Wester sina egna minnen.

– Jag läste den som tonåring men hade mest relation till filmen och framförallt Limal som sjöng sången, Neverending story. Jag klippte mig på samma sätt och hade en sådan där hårsvans som var färgad som hans och en bild av honom på väggen.

Hur tänker man när man gör teater av en bok och en film som så många har en relation till?

– Det är viktigt att gå på sin egen bild. För mig har det varit viktigt att lyfta fram relationen mellan Bastian och hans pappa för det är inte så berättat varken i boken eller filmen. Det är en grund för att förstå Fantásien och Bastians resa dit som är hans katharsis och hjälper honom att komma igenom sorgen efter mamman. Sedan vet vi inte hur det kommer att gå för honom men han får verktyg för att fortsätta livet.

Du vill också att din föreställning ska ge hopp?

– Ja, jag tänker att det är viktigt för oss alla, både vuxna och barn, med fantasi, att få drömma och vara i alternativa världar. Föreställningen är en hyllning till konsten och fantasin. Fantásien är ett väldigt färgstarkt land men när det hotas av Ingenting försvinner färgerna och det blir en grå värld. Precis så är det med oss själva – om vi tar bort fantasin blir vi ganska gråa människor.

Bastian spelas André Nilsson som tidigare bland annat gjort den egna monologen om mobbning, Dig kan man göra vad man vill med, på Unga Teatern.

Han tycker att rollen som Bastian är spännande och naturligtvis har även han en relation till berättelsen.

– Jag har läst den men framförallt var jag förälskad i filmen som liten. Det var en återkommande film jag hyrde när jag var sjuk, berättar han.

Vad var det du fastnade för ?

– Att det är ett så spännande äventyr med tydliga hot och just det magiska, att den här verklige pojken påverkar historien.

I sitt arbete med Bastianrollen försöker André Nilsson hitta egna erfarenheter i livet för att känna igen sig.

– Jag har inga konkreta erfarenheter som liknar Bastians men kan känna igen från mig själv som barn det här att han är lite missanpassad i världen, känslan av att vara som en satellit, ensam i universum.

På scen i den oändliga historien finns flera av Malmö Stadsteaters välkända skådespelare, de flesta i flera olika roller som allt från gnomer till troll, spindelvargar och annat. Helt nya på scen är dock de 12-åriga tvillingarna Anna och Sara Brommann som turas om att spela Barnkejsarinnan. Att stå på scen för första gången är lite svårt ibland är de ense om.

– Ja med rollen, hur de vill ha den, då försöker vi om och om igen, berättar Sara Brommann.

Båda har läst boken och tycker jättemycket om den. De har också en tydlig bild av hur Barnkejsarinnan är.

– Hon litar på alla och stödjer människorna i sitt rike och känns rätt mäktig, alltså viktig, säger Anna Brommann och avslöjar också att kejsarinnekostymen är väldigt speciell.

– Den är rätt stor och man kan inte röra sig i den, man måste sitta hela tiden. Men man kan röra på huvudet och prata.

När vi träffas är det en vecka kvar till premiären och Anna Bromman som spelar Barnkejsarinnan första kvällen erkänner att det är nervöst.

– Men det ska bli jätteroligt också, inflikar Sara Brommann.

Även André Nilsson tycker att det är både spännande och nervigt just nu.

– Vissa partier är inte riktigt färdiga men jag har stora förhoppningar, säger han med ett leende.

Regissören Nina Wester beskriver veckan före premiären som att kliva ut ur en torktumlare.

– Nu kan man ta ett steg tillbaka och känna efter. Vi hade en genomgång häromdagen där jag verkligen kände yes. Som regissör har jag som verktyg att om inte jag blir berörd kan jag inte förvänta mig att publiken blir det men nu blir jag mer och mer berörd.