En inledning som bådar gott

Det var en gång ... Så börjar de flesta sagor. För Brons Saga är det nu fjärde och sista gången hon får visa sin historia och det är en saga väl värd att ta del av. Det är sista gången som hon, på sitt karaktäristiskt (och ibland något överdrivna) normfrånvända vis kastas in i nya problem och mysterier som hon måste lösa. För det är ju det hon gör bäst. Väl?

I den nya säsongen vacklar hon, på ett sätt som verkligen berör. Först denna säsong är hon inte bara en ytterligt pragmatisk människa med en förmodad diagnos som lever genom sitt jobb för att ångestdämpa sitt förflutna. Först nu låter hon visa att allt hon varit med om påverkar henne - och det känns empatiskt uppfriskande. Saga har kanske aldrig varit nyanserad som nu och serien kanske aldrig så mörk och emotionellt nära.

Bron har fyllt tv-tittarnas kvällar många gånger om med alla sina absurda mord och hämndlekar, utredningar och gud vet vad. De första avsnitten av senaste säsongen är inget undantag - men det är bättre utfört, åtminstone i jämförelse med den ganska bleka tredje säsongen.

När vi senast såg Saga och nya parhästen Henrik Sabroe (Thure Lindhardt, sedan Kim Bodnia i rollen som Martin Rohde hoppat av serien efter andra säsongen), misstänktes hon för mordet på sin mamma. Nu, två år senare, har hon blivit dömd och sitter i fängelse i och sällan har man skådat Saga Länskrim Malmö Norén så plågad. Överlag är det i de inledande avsnitten en mer ömtålig Saga som gestaltas, till skillnad från den orubbliga och hårda utredaren från de tidigare säsongerna.

Men det är såklart inte bara Saga som serien handlar om. Som vanligt med Bron börjar serien med ett mord, denna gång på Pepparholm där en kvinna har stenats till döds. Kvinnan är chef för den danska motsvarigheten till migrationsverket och polisen börjar utreda eventuella kopplingar till en uppmärksammad utvisning.

Samtidigt dyker fler och fler parallella historier och linjer upp. En mamma och hennes son lever med skyddad identitet och hittar boende i ett sektliknande villasamhälle, en journalist, expert på vänsterradikala grupper, och hans tvillingbror nosar efter vänsterextremister, två unga systrar lever på ficktjuveri och blir snart av intresse för polisen.

Varje avsnitt avslutas med en klassisk cliff hanger och det är svårt att låta bli att trycka på play-knappen för nästa avsnitt. Manusförfattarna Hans Rosenfeldt och Camilla Ahlgren lyckas hålla spänningen uppe utan att trassla till de många trådarna för mycket. Samtidigt är de måna om att aktualisera bron.

Efter de senaste årens flyktingströmmar är pass, identitet och tillhörighet en självklar ingrediens och bron är som alltid central i frågorna. Trots att jag inte vet vad som kommer att hända mot slutet tänker jag på en av Emil Jensens rader: ”En mur är bara en bro på högkant” - och kan inte låta bli att undra om det inte blivit tvärtom.

Matilda Arborelius