Ny rege­ring kräver ny­tän­kan­de

Höstens riks­dags­val är ovan­ligt svårt att för­ut­spå. Re­dan de senaste val­rö­rel­serna har lett till ovän­tat stora för­skjut­ningar mel­lan par­tier och årets kan med­fö­ra ännu större överraskningar. Tre par­tier ris­kerar ex­em­pel­vis att åka ur riks­dagen.

Ännu svårare är det att gissa vil­ken rege­ring som kan bildas ef­ter valet. In­get av de tra­di­tio­nella blocken kan väntas få ma­jo­ri­tet, vil­ket kan ge Sverigedemokraterna en av­gö­ran­de pos­i­tion – om de andra par­tierna ger dem chansen.

Själv­klart har många tänkt och skrivit myc­ket re­dan om tänk­bara ut­fall ef­ter valet. Det kan­ske mest över­ras­kan­de in­lägget har Lars Bäckström, ti­digare väns­ter­par­ti­ets grupp­le­da­re och senast lands­höv­ding i Väst­ra Götaland, gjort. Han för­ut­spår näm­li­gen att oav­sett val­re­sul­tat har Ulf Kris­ters­son (M) bäst möj­lig­heter att bli stats­mi­nis­ter.

Lars Bäckström har rätt i att den så kallade ne­ga­tiva par­la­men­ta­rismen, att en stats­mi­nis­ter kan väljas utan att ha en ma­jo­ri­tet bak­om sig så länge han (el­ler i en fram­tid kan­ske hon) inte har en ma­jo­ri­tet i riks­dagen mot sig.

Men när han ut­går från att SD handlar på mot­sva­ran­de sätt som hans gam­la par­ti of­tast gjort tar han grund­ligt mis­te.

Sverigedemokraterna är in­get bor­ger­ligt par­ti el­ler ens nå­got ren­odlat hö­ger­par­ti. Så­väl par­ti­led­ningen som sym­pa­ti­sörerna ser istäl­let SD som ett par­ti mel­lan blocken. Även röst­an­det i riks­dagen tyder på det.

De första åren av den här man­dat­pe­ri­oden stödde SD rege­ringen of­tare än de gav stöd åt al­li­ansen då blocken stod mot varandra. För­ra man­dat­pe­ri­oden fick al­li­ans­re­ger­ingen of­tare stöd.

SD har ock­så både sagt (Mat­ti­as Karlsson när SD fällde den första S/MP-bud­geten 1914) och visat att de röstar mot alla re­ger­ingar och för­slag som inte följer de­ras lin­je om att bromsa och stoppa in­vand­ringen. Jim­mie Åkesson har ock­så varit tyd­lig med att SD inte kommer att ”agera dörr­mat­ta” åt Moderaterna utan ställa krav för att inte fälla en M-ledd rege­ring.

I prak­tiken har Ste­fan Löfven både sökt och fått stöd av SD till ex­em­pel om att för­svåra arbetskraftsinvandring och för delar av den nya, hårdare flyk­ting­po­li­tiken.

Det gör att det är lika san­no­likt att SD mot­sätter sig en al­li­ans­re­ger­ing – el­ler en ren M-rege­ring – som en S -rege­ring. Frå­gorna till Kris­ters­son om re­la­tionen med SD bör ställas även till Löfven. Är han be­redd att bilda en ny rege­ring på SD:s nåde, när den nu­va­ran­de röstats bort en­ligt re­ger­ings­formens nya re­gel­verk?

Oav­sett vad Löfven svarar gäller att om en sta­bil rege­ring ska kun­na bildas krävs att par­tierna tänker an­nor­lunda. Socialdemokraterna har all­tid röstat mot var­je rege­ring som inte haft en S-stats­mi­nis­ter (utom Ola Ullstenregeringen 1978). Fort­sätter Löfven den lin­jen ger han SD makten.

Men han gav An­nie Lööf ett svar i en par­ti­le­dar­de­batt som inger visst hopp. Då lovade han göra allt han kan för att SD inte ska få nå­got in­fly­tan­de – till och med om det in­ne­bär att ge stöd i nå­gon form till en al­li­ans­re­ger­ing.

Sam­ver­kan måste i vil­ket fall ske över den tra­di­tio­nella block­gränsen. SD är för opå­lit­ligt för att kun­na ut­göra un­der­lag för nå­gon rege­ring.