Clemens Altgård. Foto: Anna Lindblom

Poetisk förtätning och samhällskritik hos Asli Erdogan

Krönika

Asli Erdogan på besök:
På onsdagen tilldelades Asli Erdogan 2018-års Simone de Beauvoir-pris vid en ceremoni i Paris och den 30 januari kommer hon till Malmö för att samtala med Carsten Jensen på Författarscenen i Ljusets Kalender på Malmö stadsbibliotek.

För inte så länge sedan utkom Inte ens tystnaden är längre vår egen (Rámus förlag), en samlingsvolym med miniessäer och krönikor av författaren och människorättsaktivisten Asli Erdogan. Sommaren 2016 arresterades Asli Erdogan i sitt hem i Istanbul och hölls under fyra månader fängslad under de vidriga förhållanden som omvittnat råder i turkiska fängelser. Hon blev sedan villkorligt frigiven, fick ett pass och kunde resa igen. Bland annat gästade hon Bokmässan i Göteborg, i höstas.
För närvarande väntar hon på en rättegång där hon riskerar livstids fängelse. Hennes brott påstås vara samröre med terrorister, vilket har att göra med hennes engagemang för kurdernas sak i Turkiet. I den aktuella boken — Inte ens tystnaden är längre vår egen — finns bland annat de texter för vilka hon kastades i fängelse.

Det är viss skillnad på Asli Erdogans romaner och hennes journalistiska texter. Som romanförfattare odlar hon ett slags febrig, expressionistisk stil som i vissa passager påminner om prosalyrik. Inte minst påtagligt i hennes mästerliga roman om Rio – Staden i den röda kappan. I Stenbyggnaden som utkom på svenska 2012 gestaltas i en skickligt sammanvävd text en labyrintisk, mardrömslik fängelsemiljö.
Asli Erdogans sätt att gestalta tillvarons kusliga och grymma sidor leder tankarna till de riktigt stora namnen i världslitteraturen som Kafka och Dostojevskij.
Det där upphettade lyriska draget, liksom förmågan att skildra existentiell utsatthet, återfinns också i hennes tidningskrönikor, men medan romanprosan drar åt det allmängiltiga hållet innehåller de journalistiska texterna en högre grad av konkreta detaljer och redovisning av fakta.

Texterna har översatts på ett föredömligt vis av Ulla Lundström och Elisabeth Hjorth har skrivit ett engagerat förord. Hjorth kallar där Asli Erdogan ”nattens författare”, något hon utvecklar: ”I Erdogans författarskap är natten förbunden med ensamheten, också när hon är fri att röra sig i staden.” Vidare handlar det om ett sökande såväl i den yttre verkligheten som språket för att ”hitta ett lösenord, ut ur natten”.
Denna natt inkluderar också polisbrutaliteten på torgen där överhetens representanter attackerar obeväpnade demonstranter. Ett flertal av texterna handlar om förtrycket i Turkiet, tortyren i fängelserna, förnekandet av de massakrer som ägt rum, förminskandet av människovärdet, sexismen, men hon skriver också om Syrien, Afghanistan och blickar bakåt i historien på Auschwitz.

Jag har tidigare jämfört Asli Erdogans prosa med Elfriede Jelineks, då de har en gemensam nämnare i att båda uppvisar poetisk förtätning i kommbination med frätande samhällskritik. Likväl har Asli Erdogan en alldeles egen stil och där finns också ett stort mått av svårmod. Vilket inte utesluter ett livsbejakande drag, där grundläggande humanistiska värden lyfts fram som en motvikt till mörkermännens falska och totalitära ideal.

Asli Erdogan på besök:
På onsdagen tilldelades Asli Erdogan 2018-års Simone de Beauvoir-pris vid en ceremoni i Paris och den 30 januari kommer hon till Malmö för att samtala med Carsten Jensen på Författarscenen i Ljusets Kalender på Malmö stadsbibliotek.