Ett underbart och rasande motstånd

Ibland känns det som att vi glömmer bort vad prefixet trans betyder. En snabb sökning ger betydelser som över, bortom, att gå bortom, att överskrida det givna eller det välbekanta. Att förledet i translate, översätta, pekar på möjligheten att överskrida eller gå bortom två språks positioner i syfte att skapa mening och förståelse är ett fint exempel på hur de ord vi omger oss med alltid bär på en möjlighet till förändring.

I centrum för Nino Micks debut Tjugofemtusen kilometer nervtrådar står det överskridande språkets och den könsöverskridande kroppens kamp mot det samhälle som ordnar allt i par, och framförallt, i två kön. Diktsamlingen börjar med en könsutredning. Mick skriver:

”Söker jag till könsutredningen för att klara att vara poet / eller är jag poet för att klara könsutredningen”.

Vården avkräver diktjaget allt: kropp, hjärna, liv, sexliv, medicinsk historia, berättelser, social situation. I utbyte kommer diktjaget att få – ja vadå? Bli lämnad ifred, tilldelas ett pronomen, än en gång kategoriseras.

För allt i samhället tycks vilja forma och lägga på plats. I diktsamlingen avkräver förlaget diktjaget en helhet, och med det en norm, en förklaring och en form. Men det ger inte Mick förlaget. Istället skriver hen fram en berättelse om en kropp utan avslut. Här finns spår som inte utforskas, erfarenheter som inte går att benämna, diagnoser som ser bra ut på pappret men som mest avslöjar att de är dåligt utförda översättningspraktiker.

Jag läser Micks debut som ett rasande motstånd mot allt det som tvingar, ordnar och kategoriserar. Mot det ställs ett poetiskt förhållningssätt till språket, både till det vardagliga och det litterära, som kan vara den enda vård som står en till buds. Mick skriver att hen söker ”ett språk anpassat efter kropp och inte tvärtom” – ett uttryckssätt som springer ur en djup förundran över att ha en kropp och en egen relation till den och till andras.

Jag citerar mycket ur diktsamlingen, jag vet, men det är för att den är underbart skriven. Klar, samtidigt poetiskt tung, rytmiskt skön, och sprängfylld med bibliskt bildspråk, eller som Mick skriver: ”mitt grundvatten är inte sekulärt”. Jag fylls av glädje när jag läser Micks poesi, för den har en otrolig kraft, skapar nya meningar där jag trodde att allt redan var låst och bestämt. Allting flyter och förändras:

Ӏr det samma vattendrag

det nyckfulla och levande

som vägrar att stagnera

vägrar stelna och bli berg

som vill rasera varje tempel ja

tempel, dom sa att våra kroppar är tempel

men när ska deras tempel bli mer som våra kroppar”