Platt fall för dansk barberare

Scen/recension

Det kunde ha blivit en riktig succé: ett av operalitteraturens mest älskade verk, välmeriterade sångare med struparna fulla av guld, en prisbelönad regissör med mängder av idéer, en rutinerad dirigent. Men likt den berömda pannkakan faller Det Kongeliges nya uppsättning av Rossinis Barberaren i Sevilla ihop till något som närmast kan sägas vara en fadd menlöshet som inte efterlämnar några bestående intryck.

Regissören Martin Lyngbo berättar i programbladet att uppsättningen har starka influenser av 1920-talets stumfilmsestetik och nämner förebilder som Charles Chaplin och Buster Keaton. Och rent ytligt har han lyckats med sina intentioner: Scenografin är typiskt tvådimensionell, rörelseschemat stumfilmsryckigt, kostymerna autentiskt 20-tal.

Dessutom har han i Chaplins och Keatons anda gradat ner huvudpersonen: Rossinis salongselegante barberare blir en vagabond, en underdog. Men mitt i detta mycket gedigna hantverk har han glömt bort det som var så revolutionerande hos Chaplins och Keatons filmer – och även hos Rossini: den lustiga figuren blev en äkta människa med mänskligt känsloliv, inte en mekanisk schablonfigur. Och därmed faller uppsättningen: i stället för en berättelse, ett drama (om än med komiska förtecken) blir det en en räcka melodier, visserligen skickligt framförda, blandade med halvtaskig dialog.

Dessutom har Martin Lyngbo tagit sig före med att stryka ihop verket och motiverar detta sålunda i programbladet: ”– så bliver det kedeligt, når det ikke er plot-progression nok til at fylde små tre timers teater ud, især hvis man er operabegynder.”

Jaha, så det är bättre att väcka de fåvitske genom att bjuda på ett sammandraget, förenklat och fördummat verk i stället för den äkta vara som lockat publiken i två århundraden? Det låter närmast som storköksgastronomi: tournedos Rossini med köttfärsbiffar och bredbar leverpastej.

Men man ska inte bara ösa galla över den här uppsättningen. Solistprestationerna är mycket bra, ställvis formidabla. Två unga solister på väg mot zenit: barytonen Luthando Qave och sopranen Anna Kasyan sjunger Figaro och Rosina rent utsökt. Matteo Macchioni bjuder på en välsjungen greve Almaviva och Det Kongeliges Simon Duus gör en Basilio med elegant skådespeleri och mycket kraft i sin basbaryton och Elisabeth Halling får väl fram sin ampra Berta. Trots alla nedskärningar lyckas Det Kongelige Kapel att behålla sin vackra distinkta klang.

Men jag måste sätta frågetecken för Michael Hofstetters musikaliska ledning. Det blev en ganska markant tysk accent på Rossinis fjäderlätta italienska tongångar.

Publiken bjöd på stående ovationer och högljudda bravo-rop när ridån väl hade fallit. Och när jag sitter och skriver dessa rader inser jag att jag kanske förtalar framtidens operaestetik.

Blir det televisionens berättarstil som kommer att behärska även operan? För nyskrivna verk kanske det är en naturligt utveckling men det vore synd om även månghundraåriga klassiker pressades in i McDonalds-konceptet.