Kvinna med amfora 1947-48. Foto: Bilder från utställningen
Ryttare, odaterad (1950-51). Foto: Bilder från utställningen
Liggande killing, 1947-48. Foto: Bilder från utställningen
Vas med två handtag dekorerad med huvudet av en faun och en uggla. 1961. Foto: Bilder från utställningen
Fisk på tidningspapper, 1957. Foto: Bilder från utställningen
Getdekor på en pignate (traditionell provencalsk brukskeramik) 5.8.1950. Foto: Bilder från utställningen
Vas, Pan spelar flöjt, 1950. Foto: Bilder från utställningen
Uggla, 1947-53. Foto: Bilder från utställningen
Tjurfäktning på ovalt fat, 20.4.1951. Foto: Bilder från utställningen
Picasso i aktion. Stillbild ur Paul Haesaerts Visite à Picasso, 1949. Foto: Bilder från utställningen

Lustfyllt med Picassos keramik

Konst/recension

KONST
Picasso – keramik
Louisiana
Till och med 27 maj

Louisiana inleder utställningsåret 2018 med att för sjunde gången (!) presentera en utställning med verk av Pablo Picasso (1881-1973). En storslagen, påkostad och ömtålig utställning med fokus på keramikern Picasso, en förhållandevis mindre känd sida av hans konstnärskap.

I och för sig hade Picasso under hela sin karriär återkommande ägnat keramiken ett visst intresse. De första verken tillkom redan i början av 1900-talet då han inspirerades av primitivismen i Paul Gauguins keramik, men först under senare delen av 1940-talet övergick intresset till att närmast bli en mani.
Under åren 1946-1964 skapade han i runda tal 4 000 verk. Av dem har 150 funnit vägen till Louisiana. Kompletterade med informativa texttavlor, filmklipp och en utomordentlig katalog är de praktfullt presenterade i rymliga, tematiskt organiserade montrar på väggar och golv. Picasso när han är som bäst, men ändå en annan och ny Picasso som med humor, värme och aldrig svikande genialitet ger sig keramiken i våld.

1946, när svallvågorna efter såväl Spanska inbördeskriget som Andra världskriget ebbat ut och ett relativt lugn lägrat sig över Europa, återvände den då 65-årige Pablo Picasso till den del av jorden som alltid stått hans hjärta närmast: Medelhavsvärlden med dess sandstränder, historia och myter, olivträd, getter och tjurfäktningar.
Och keramik. Den senare (åter)fann han i den lilla staden Vallauris, berömd för sin keramik redan under romartiden. Där, ett stenkast från Antibes och Côte d’Azur, hade makarna Georges och Suzanne Ramié några år tidigare startat krukmakeriet Madoura. Picasso fann vägen dit. Till verkstäderna och den gamla murade brännugnen som eldades med kol, precis som på romarnas tid. Där fann han också den rustika brukskeramiken och mästarna som gav leran liv på drejskivorna.

Picasso drejade aldrig själv. Men han såg på när andra drejade. Såg en vas ta gestalt. Tog den ännu fuktig och smidig från drejarens kavalett, klämde litet på den här och där. Nöp ihop mynningen till ett huvud och den tänkta vasen blev till en Tangarafigurin, ett eko av de gracila kvinnostatyetter som skapades i Grekland på 400-talet före vår tideräkning.
En traditionell amfora eller en bourrache (flaska för förvaring av olivolja) är uppbyggd av rundad buk, axlar, hals, handtag, kanske också en fot. Varje del drejas för sig för att sedan fogas samman till en helhet. Picasso såg de enskilda delarnas potential. Hur det keramiska kärlets olika delar med hjälp av olika vinklingar kunde kombineras till getter, ugglor, fauner…
Han ritade och drejmästarna drejade och fogade samman. Ett lagarbete där Picasso var både kompositör och dirigent. Pricken över i var den målade och brända dekoren som kunde framkalla en illusion av att en (nästan) traditionell bourrache i själva verket var en ryttare på en häst.

Picassos keramiska arbeten bestod dock inte bara av manipulationer med keramiska grundformer hämtade från grekiska och provencalska traditioner. I Madouras egentillverkade och rustika brukskeramik fann han alternativ till sina vanliga målardukar.
Ovala fat blev till tjurfäktningsarenor med åskådarplatser på de ornamenterade kanterna. På de runda faten – liksom på andra föremål – möter människoansikten, fauner och framför allt djur: tjurar med associationer till Zeus och Minotaurus, till Spaniens och Provences tjurfäktningsarenor; getter med referenser till Esmeralda, ett av Picassos keldjur, duvor och ugglor med skiftande uppsyn där Picassos egen tama uggla stod modell.
Fiskar finns förstås som målade och inristade ornament men också som reliefer imiterande verkliga objekt som fisk på en tallrik eller på ett tidningspapper. Och kvinnor. Vackra, förföriska, humoristiska.

I Vallauris fann Picasso ett nytt material och en ganska outforskad del av sitt kreativa jag.
Keramiken gav honom en ny frihet, en skaparglädje som återspeglas i varje enskilt objekt och gör utställningen till en lustfylld upplevelse långt över den förväntade.

KONST
Picasso – keramik
Louisiana
Till och med 27 maj