”Det finns minnen till varje ton”

Turnén ”Länge leve Sven-Ingvars” hade premiär den 2 mars i Norrköping och när tidningen når Oscar Magnusson på telefon en fredag i april har fjorton konserter redan avverkats. Bandet har ett späckat vårschema och kommer bland annat till Malmö Arena den 20 april, vilket blir enda stoppet i Skåne. I höst fortsätter turnén, Sven-Ingvars är fortsatt hett eftertraktade av publiken.

– Responsen är över all förväntan, säger Oscar Magnusson, även om vad vi förväntat oss inte varit någon utgångspunkt. För mig kommer allt det här att ta lång tid att smälta, man är mitt i det nu och försöker leverera det vi vill förmedla. Och publiken har tagit till sig allt, från första anslaget, säger Oscar Magnusson.

Utgångspunkten är dels att hylla Sven-Erik Magnussons långvariga arbete som musiker.

– Sedan är det också att försäkra alla att vi kommer att finnas kvar. Pappa är ledstjärnan och den jag vill säga tack för allt till, men vi vill också förvalta och föra den här kulturskatten in i samtiden. På många sätt är jag imponerad av publiken. De vet inte vad de ska vara med om, men de förstår, de hänger med.

Publiken verkar inte ha fastnat i jämförelsen mellan far och son.

– En stund i början känner jag nästan: ”Får jag godkänt?” Sedan vänder det och det är den här berg- och dalbanan i känslor.

Konserten är inte ”insmickrande”, beskriver Oscar, det är inte 40 hitar man radar upp.

– Vi har lite tuggmotstånd i låtlistan, vi har grävt och har lite glömda guldkorn och tonsättningar av pappa för att få den personliga touchen. De tonsättningarna han gjorde är magiska.

Vad är det för låt ni börjar med?

– Det är en tonsättning av en Dan Andersson-dikt, Min väg, som pappa gjorde. Det finns en symbolik i detta, det är en början på min väg i den här rollen. I tonsättningen visar han vilken melodimakare han var och texten är fantastisk.

Oscar Magnusson har spelat i Sven-Ingars sedan 2006 och tog snart rollen som kapellmästare. En förutsättning för att bandet nu ska leva vidare.

– Ja, vi är ju egentligen samma band även om inga originalmedlemmar är med. Men en av styrkorna är att medlemmar har kommit och gått av olika anledningar hela tiden. Vi har förhållit oss till det och skapat förutsättningar med nya samarbeten. Men pappa blev ju otroligt personifierad med Sven-Ingvars. Det närmaste man kommer honom är jag, men jag är ju jag. Jag kan inte ta på mig hans skor, men om folk ser en nyans av honom i mig blir jag bara glad.

Många människor har band och sånger som följeslagare genom livet. Sven-Ingvars sitter i folksjälen.

– Precis som Lill-Babs och Jerka. Jag uppfattar det som om folk nästan har en personlig sorg. Jag har den dubbla, det här är min pappa också. Det ena benet är den professionella sorgen, där är vi några stycken som kan stötta varandra. Det andra benet är en avgrundsdjup sorg och saknad som måste bearbetas på annat sätt.

Tiden måste få läka sorgen.

– Och man måste ge sig den tiden. Sedan han gick bort har ekorrhjulet snurrat, så den tiden har kanske inte funnits ännu, säger Oscar Magnusson.

Att konfrontera sorgen i arbetet är något han tror kan vara rätt väg att gå.

– Men jag vet inte. Varje situation finns det en sorg i och varje finns det också en glädje i. När vi är ute har han varit med hela tiden. Han fattas enormt, det finns minnen till varenda ton, men det är något fint i det också.

Sven-Erik är närvarande i allt som bandet gör.

– Han har sin plats kvar i bussen längst fram. Det är hans plats. Vi har små egenheter för oss. Jag har suttit där någon gång när det var fullt, då sa jag: ”Jag sätter mig här i knät på pappa”. Så körde vi.