Konsert med kärlek som tema

Linda växte upp i Herrgården, i den del av Rosengård som ofta målas upp som något av ett problemområde. Själv har hon enbart ljusa minnen därifrån.

– Först och främst minns jag alla rosenbuskar som ramade in området. Hur de doftade. Vi hade rosenblad i alla våra lekar, vi gjorde mönster med dem i sandlådan och la dem som dekoration på våra låtsasbakelser.

Men trots att hon trivdes jublade 14-åriga hästtjejen Linda när hennes föräldrar berättade att de köpt en gård i Östraby utanför Hörby.

– Ja, det var ju fantastiskt. Jag hade haft hästarna inackorderade utanför stan, men nu skulle jag få ha dem hemma.

Och det blev fantastiskt. Först.

– Vi flyttade i maj, juni och allt var precis så vackert som det är nu. Det var idyll, åkrar, grusvägar. Men när hösten kom, och skolan började, blev det rätt så tufft. Det var en väldigt stor omställning.

Hon utbildade sig till förskollärare och älskar fortfarande att jobba med barn.

Fast ett tag var det tufft. Linda tampades under ett par år med stressrelaterad psykisk ohälsa.

– Det började när jag var i Stockholm, på en konsert med min gospelkör. Jag bara tuppade. av Och sedan blev jag så himla sjuk. Jag kunde inte göra någonting.

Eftersom symptomen var så diffusa tog det lång tid att få rätt diagnos, men när hon äntligen fick antidepressiv medicin vände allt.

– Det tog fyra dagar, sedan kände jag att jag hade börjat leva igen.

I dag är hon, sedan flera år tillbaka, både frisk och medicinfri. Livet går vidare, med ljus och med mörker. De tre, fyra senaste åren har varit en omtumlande tid.

Det är inte ofta man kan säga exakt när en ny fas av livet börjar, men Linda kan.

– Det var den 5 december 2014. Det var då vi fick veta att han var sjuk.

”Han” är Linda Berggrenssons lillebror Morgan, som alltid stått henne nära.

– När jag fick mina barn bodde han fortfarande hemma med vår mamma, och båda två blev ett enormt stöd för mig. Morgans aggressiva och obotliga hjärntumör vände upp och ned på familjens liv över en natt. Läkarnas prognos var ett år, men Morgan fick bara hälften så mycket. Sommaren 2015 dog han.

Inget kan lindra smärtan av sorg, men Linda kan ändå se tillbaka på fina stunder som det hjälpte henne att minnas när det var som svartast.

– På slutet, när han bodde på ett boende för hjärnsjuka patienter, träffades vi varje dag. Jag sjöng, han spelade munspel. Han hade stora problem med minnet då, men vi har alltid kunnat mötas i musiken.

Som en del av den musicerande familjen Berggrensson har Linda alltid deltagit i den populära allsången vid havet i Limhamn, som 2015 kom att bli ännu en av de där vackra stunderna mitt i allt det svåra.

– I avslutningssången, Beatles All you need is love, fick jag ögonkontakt med Morgan, och plötsligt var det bara han och jag där, som sjöng för varandra.

Det var därför Linda döpte sin minneskonsert för Morgan till just Love is all you need.

Idén till konserten föddes inför Morgans födelsedag 2016, knappt ett år efter hans bortgång.

– Det kändes så hemskt. En födelsedag som man inte skulle fira? Hur gör man då?

Svaret fanns, återigen, i musiken. Linda samlade ihop sina musikälskande vänner, satte samman ett program, bokade en kyrka.

– Det var oerhört värdefullt för mig att få vända den jobbiga känslan till något praktiskt, där Morgan dessutom verkligen fick stå i centrum.

Första året kom 120 personer, vilket fyllde lilla Hyllie kyrka, och andra året fyllde man de 350 platserna i S:t Mikaels kyrka.

– Så i år har vi bokats S:t Andreas kyrka, som rymmer 450 sittande och betydligt fler stående.

Publikintresset talar sitt tydliga språk. Den stund av kärlek och minnen som i grunden handlar om Linda och Morgan har blivit en möjlighet för vem som helst att minnas, reflektera och njuta av musiken.

– Jag får så himla fin feedback, både från de jag känner och från människor jag aldrig tidigare träffat. Det är ett så skönt sätt att bearbeta sin sorg, och få möta andra i både saknad och kärlek.

För saknaden och sorgen finns kvar, förstås.

– Ja, det är klart. Jag hade ju helst av allt haft honom här. Men konserten gör ändå att dagen känns meningsfull. Och jag tror att han ser oss, på något sätt, och att han är glad över att ha fått sätta det här spåret.