En riktig klassfråga

Vänsterpartiet vill se ett högkostnadsskydd även inom tandvården. Ett tak på 2000 kronor under en tolvmånadersperiod ska förhindra att tandvårdskostnaderna skenar iväg.

Vänsterpartiet menar att detta är en reform som verkligen skulle spela roll för folk. Det stämmer nog: tusentals kronor i tandvårdskostnader kan vara oöverstigligt dyrt för den med lägre inkomst. V har rätt i analysen att just tandvården lätt blir en klassfråga. Kostnaderna för tandvård är så pass höga att det kan bli omöjligt för en låginkomsttagare att underhålla tandhälsan på ett bra sätt. Två tusen kronor är redan dyrt om man har små marginaler.

Om tandvården ska räknas in som en del av hälsovården i stort, snarare än som en separat avdelning, får man räkna med stora kostnader. Med ett högkostnadsskydd och tak kommer folk sannolikt att söka tandvård för problem de nu inte anser sig ha råd att behandla.

Att folk som har dålig ekonomi ska få det bättre är svårt att invända mot. Men sen var det detta med kostnaden. Att något så dyrt som tandvård ska bli betydligt billigare blir dyrt. Så vem ska betala? Eftersom det är Vänsterpartiet som pratar är det ”de rika i samhället” som ska stå för notan. Det är ännu inte specificerat vilka rika eller vilka skatter som ska höjas. Som vanligt reflekterar inte Vänsterpartiet över att alltför höga skatter på ”de rika i samhället” kan driva folk och företag ur landet och minska antalet arbetstillfällen. Vänsterpartiet vill gärna ha full sysselsättning och heltid till alla, men vill helst inte att det ska finnas möjlighet att skapa en sådan verklighet genom att skatterna hålls på en rimlig nivå.

Men de har rätt i att tandvården är en klassfråga och att det är dags att ha en diskussion om hur även låginkomsttagare ska ha möjlighet att sköta tandhälsan. Alternativet är att folk får bekosta dyra proteser när de blir äldre – eller att skattebetalarna får göra det, beroende på i vilken modell man landar i om man väljer att göra om systemet. Martina Jarminder