Stoppa EU:s internetfilter
EU håller, liksom Sveriges riksdag tidigare, på att ge fribrev till den globala filmindustrin att värna sina privilegier med lagens hjälp.
EU-kommissionen vill tvinga alla internetsajter att installera ett filter som stoppar allt upphovsrättsskyddat material, om det inte är betalt. Ministerrådet tycker inte att varje medborgare med en blogg eller Fb-konto ska omfattas och begränsar förslaget till de större sajterna. Nu ska EU-parlamentet behandla frågan. Journalisten Emanuel Karlsten uppmärksammade frågan häromdagen i en krönika i Göteborgs-Posten men annars har ärendet inte uppmärksammat politiskt i Sverige.
Ett sådant filter har Youtube på eget initiativ installerat för sin verksamhet, för att undvika skadeståndskrav från upphovsrättsinnehavare. Men att tvinga alla att införa en spärr för allt material som kan ha upphovsrättsskydd, innebär att även laglig publicering kommer att stoppas, eftersom filtren inte kan avgöra det på ett säkert sätt.
Dessutom kan detta krav öppna för fler liknande krav på filter mot andra företeelser som någon plötsligt vill motverka, som terrorism (då hade solidaritetsaktioner mot apartheid i Sydafrika stoppats eftersom USA klassade ANC som en terroristorganisation) eller familjeplanering (som Trump nu förbjudit alla biståndsmottagare att ägna sig åt).
Men EU:s filterplaner stämmer väl med de stora filmbolagens aktioner för att styra vem som får titta på vad. Den svenska Ipredlagen, som infördes 2009 och också baseras på ett EU-direktiv, ger upphovsrättsinnehavare större möjligheter än på något annat rättsligt område att skaffa sig information om enskilda personers nätaktiviteter och rätt till stora skadestånd.
När lagen infördes lovade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att syftet inte var att ”jaga en hel ungdomsgeneration”. Men följden av Ipredlagen, som Reinfeldt lade fram, har blivit just det.
Det senaste året har en advokatbyrå (Njord Law Firm, baserad i Danmark) skickat ut kravbrev till tiotusentals ungdomar och andra medborgare på uppdrag av internationella filmbolag. Kraven har handlat om några tusen kronor med hänvisning till att mottagaren ägnat sig åt illegal fildelning.
Kravbreven har ingen grund och mottagarna kan lugnt strunta i dem. Men många blir rädda av hoten om kronofogden och att bli dragen inför domstol. Ingen av dem som fått detta kravbrev, som av jurister liknats vid utpressningsbrev, har dock dragits till domstol. Syftet är, förutom att få in pengar från aningslösa personer, att skrämma ungdomar från att fildela.
Ipredlagen har inte fått någon större effekt på fildelningen. Däremot innebar nya tjänster som Spotify, som skivbolagen länge vägrade att intressera sig för, att fildelningen av musik i stort sett upphört. Det var den digitala möjligheten att ta del av musik som var intressant för konsumenterna, inte att det ska vara gratis.
Därför är EU:s tillmötesgående av filmbolagens krav riktade mot enskilda människor inte bara rättsosäkert och överdrivet. Det är också teknikfientligt.
Ipredlagen borde omarbetas, men framförallt bör EU-parlamentet stoppa förslaget att införa krav på internetfilter.
