Rätt värna de­mo­kra­tin

De­mo­kra­tin måste vinnas för var­je gen­er­a­tion, slog Ulf Kris­ters­son fast när han och Mo­de­raterna in­ledde årets po­li­ti­ker­vec­ka i Al­me­da­len.

Det är han inte den förste att kon­sta­tera. Men han ägnade en gans­ka stor del av sitt tal åt de hot och de ode­mo­kra­tiska kam­panjer som både na­zister, is­la­mister och väns­ter­ex­tre­mister (han nämnde alla tre grupperna) ägnas sig åt.

De som hatar och hotar de­mo­kra­tin lovade han jaga med den fulla kraften i de­mo­kra­tin. Det kommer att be­hövas, efter­som inte minst hö­ger­ex­tre­misterna har stärkt sin ställ­ning i det svenska sam­häl­let.

Även om de ak­ti­va na­zisterna kan räknas i hund­ra­tal och allt­så inte är nå­gon stor nu­me­rär ut­gör de ändå ett verk­ligt hot mot de­mo­kra­tin på de platser de verkar öp­pet, som i Lud­vi­ka där en na­zist sitter i kom­mun­full­mäk­tige på ett SD-man­dat och på andra platser där de upp­träder i syf­te att tysta de med­bor­ga­re och po­li­ti­ker som op­po­nerar mot de­ras ra­sis­tiska, våldsglorifierande åsikter.

Hot och våld mot ju­dar i både Malmö och på andra platser från så­väl na­zister som grup­pe­ringar med rötterna i Mel­lan­ös­tern är ett an­nat ex­em­pel på att ex­tre­mister hotar de de­mo­kra­tiska vär­dena.

Kris­ters­sons för­slag, att ak­ti­vi­tet i or­ga­ni­sa­tioner som an­vänder hot och våld för att störa el­ler störta de­mo­kra­tin ska bli brotts­ligt, är knappast fram­kom­ligt.

Sverige har avvisat att kri­mi­na­li­sera med­lem­skap i ra­sis­tiska or­ga­ni­sa­tioner. Att straffa ”ak­ti­vi­tet” blir lika svårt att ge­nom­föra, efter­som gräns­drag­ningen mel­lan med­lem­skap och ak­ti­vi­tet blir svårt att göra. Att stå utan­för en skol­gård och hota lä­ra­re och elever bör kun­na beivras med dagens lag­stift­ning. Att gå med i en na­zis­tisk dem­on­stra­tion är up­pen­bar­li­gen en ak­ti­vi­tet som det dock skulle strida mot åsikts­fri­heten kri­mi­na­li­sera.

Men det är vik­tigt att ledande po­li­ti­ker vågar peka på de risker som ut­veck­lingen för med sig. Kris­ters­sons en­ga­ge­mang i frå­gan var där­för ändå fö­re­döm­ligt.

Yng­ve Sunesson