”Det finns hjälp att få bara man vågar ta emot den”

Hur har du överlevt den här tiden?

Frågan ställs till Maria Ter-Borch i Örkelljunga som för drygt tio månader sedan miste sin äldsta dotter Fanny som stod precis på tröskeln till ett vuxet liv. Det som inte fick hända hände när sommaren precis börjat övergå i höst.

– Överlever gör man bara, konstaterar Maria. Det finns inga andra alternativ.

Maria har ytterligare två döttrar, idag 11 och 15 år, och hon har hela tiden varit medveten om att hon måste ta sig genom paniken, skräcken, sorgen och insikten att livet aldrig mer blir sig likt.

– Jag känner mig ibland som en dålig mamma som inte har kunnat få mitt barn att ta sig genom barndomen för att bli vuxen.

Jag ber Maria att berätta om den sista dagen. Den dagen som förändrade allt och som blev Fannys allra sista i livet.

– Hon bodde hos sin pappa den här veckan, berättar Maria och tillägger att barnen bor hos föräldrarna varannan vecka. Den här dagen var hon hemma från skolan. Hon hade sagt att hon var magsjuk. Jag pratade med hennes pappa och sa att jag skulle ringa senare på kvällen.

Maria berättar att hon hade kontakt med Fanny på Snapchat och att hon verkade konstig och lite annorlunda. Men Maria slog det ifrån sig.

Det hade varit en stressig dag på jobbet och hon stod i duschen när telefonen ringde. Ett dolt nummer visade sig på displayen. Maria valde att inte svara. De ringer väl igen var tanken.

Telefonen fortsatte envist att ringa och till slut svarade Maria. I andra änden hördes en forcerad och stressad röst som frågade om det var Maria han pratade med.

Efter att ha fått ett jakande svar förklarade mannen att det var från polisen och att det hade hänt något fruktansvärt.

– Du måste samla dig, fortsatte han. Din dotter har försökt att ta sitt liv och det är mycket mycket kritiskt. En polisbil är hos dig om nio minuter. Skynda dig och gör dig färdig.

Maria tystnar en stund.

– Det kändes som om allt upphörde där och då. Jag visste inte vad jag skulle tänka eller vad jag skulle tro. Jag visste absolut ingenting utan stängde av och gick på autopilot.

– Jag visste att hon mådde dåligt, fortsätter Maria, men att ta sitt liv ...

Maria berättar om ilfärden till sjukhuset i Helsingborg. Längs flera påfarter hade polisen stoppat trafiken och Maria undrade om det var för Fannys skull.

– Ja, svarade polisen. Varje minut räknas.

– Då tänkte jag att det var kört. Nu är det riktigt illa.

Det var Fannys före detta pojkvän som hittat henne efter att han inte fått någon kontakt. Han visste var hon befanns sig och körde dit.

På sjukhuset blev det en kamp att försöka rädda Fanny. Läkarna hade fått igång hjärtat, men ingen visste i inledningsskedet hur stora skador hon fått.

Det blev en plågsam väntan på sjukhuset. Skulle Fanny klara sig? Fanns det något hopp? Hur stora var skadorna? Och slutligen varför gjorde hon det här? Frågorna låg som tunga moln över hela familjen.

När svaren på de olika testerna kom berättade läkarna att ”EEG-kurvan var ogynnsam”. Hoppet om att Fanny skulle vakna var ute.

Marias ögon fylls med tårar, men trots att smärtan gör sig påmind är hon samlad.

– Vi ville att hennes organ skulle doneras. Fanny hade ju ingen nytta av dem längre. Kroppen är ju bara ett skal och det är själen som är livet. Kan man hjälpa så ska man göra det.

Under Fannys sista natt låg Maria bredvid henne i sängen. En önskan som hon hade, men som samtidigt var en mardröm.

– Det var mina sista timmar med henne. Jag visste att jag aldrig mer skulle få röra henne, prata med henne eller krama henne. Den där aldrigheten är så djävulsk. Samtidigt fick vi ett fantastiskt stöd av sjukhuskyrkan.

Maria har under hela tiden efter Fannys död varit väldigt öppen med det som hänt och jobbat för att man inte ska sopa psykisk ohälsa och risken för självmord under mattan.

Hon berättar att Fanny var en känslig tjej som brydde sig om andra. Jag tror att hon ibland inte kunde känna skillnad på sin egen eller andras ångest. Hon visade däremot aldrig utåt hur hon egentligen mådde.

– Andra sa i stället att hon alltid skrattade och var glad. Men det hände att hon sa till mig att hon ville dö.

Vissa perioder var tuffa och under en period skar Fanny sig själv. Ett destruktivt sätt att lindra den själsliga smärtan.

Trots allt fanns det någonstans en livsvilja inom denna sjuttonåring. Maria berättar att Fanny ville bli högstadielärare i biologi och kemi.

Hon höll på att ta körkort, hade köpte en bil och hade en så kallad sköthäst. Helgen innan hade hon suttit tillsammans med sin mamma för att designa sin studentmössa samtidigt som hon beställt kläder på nätet.

Vad skulle man då kunna göra för att förhindra att unga väljer att avsluta sina liv?

– I skolan borde man utbilda eleverna i livskunskap, föreslår Maria. Det finns ju skolpsykologer och människor med egna erfarenheter att ta till. Det är sex gånger så många som tar sitt liv varje år jämfört med de som dör i trafiken. Nästan en ungdom i veckan tar sitt liv och vi skiter i det. Varför finns det ingen nollvision här?

Maria ilsknar till och fortsätter att berätta att hon ska besöka fritidsgårdar på orten där de ska sitta ner och prata och göra pärlarmband till förmån för organisationen Suicide Zero där hon är volontär. Hon hoppas kunna komma ut även i andra kommuner för att träffa ungdomar.

Att kyrkan skulle vara öppen under begravningen för dem som ville ta adjö av Fanny var också en självklarhet.

– Jag ville inte att det här skulle tystas ner. Man skulle se den här kistan och förstå att man inte kommer ur den, poängterar Maria.

Hur är din kontakt med Fanny idag?

– Jag pratar i princip med henne varje dag, berättar Maria osentimentalt. När Fanny dog tänkte jag att det inte bara kan vara slut. Jag ber henne ibland att skicka mig ett tecken och jag känner att hon gör det.

Kan du fortfarande skratta?

– Absolut. Jag har gått in för att fixa det här. Vi har försökt att göra allt som vi gjorde innan det här hände, eftersom vi ska få ett bra liv igen. Begränsar vi oss så blir snart våra liv omöjliga att leva.

Vad vill du säga till dem som bär på självmordstankar?

– Det finns hjälp att få bara man vågar att ta emot den. När man mår så här dåligt är överlevnadsinstinkten satt ur spel och det är så skrämmande. Man måste tänka att det är den här lilla biten av livet som är jobbig. Det är helt enkelt en dålig dag, men inget dåligt liv.