”En kaloririk ljushow med laser”
Justin Timberlake tillbaka i Köpenham. Fyra år efter senaste besöket i ett knökfullt Parken äntrade han alltjämt någorlunda nya paradarenan Royal Arena första utsålda kvällen av två i lördags. Allt går fortfarande som smort för den forne pojkbanssångaren, således. Det enda som hänt sedan sist är väl att Hollywoodkarriären fortsatt i jämn takt och att han släppt sitt första album på fem år, betitlat Man of the Woods.
Så för tillfället är det av allt att döma musiken som prioriteras, och sångaren sparar inte på vare sig krutet eller pengarna. Det här är nämligen en lika massiv som påkostad mastodontshow man bjuds på. Bara scenbygget är värt ett kapitel för sig. Stilrenhet och elegans har förvisso kommit i första hand, snarare än glittrigt utanpåverk, men jag har likväl aldrig sett ett scengolv likt detta som snirklade sig rakt igenom hela publikhavet för största möjliga publikkontakt. Allt för intiminteten, skulle man kunna säga. De som sedan råkade vara VIP-are kunde tlll och med ta en drink i någon av de två barerna som placerats längs med och i direkt anslutning till detta bygge om andan föll på. Bara en sådan sak.
En kaloririk ljushow med laser, typ Def Leppard kring 1993 fanns också till hands vid väl valda tillfällen , liksom en fantasifull anordning á la videoskärm, som verkligen satte avtryck och fick en att höja på ögonbrynen.
Andra referenser saknades inte heller. Old schoolsouliga Senorita med sitt gammaldags orgelsound gav associationer till en tidig Stevie Wonder, och någonstans gick det heller inte att skaka av sig känslan att hiten Rock Your Body mest bara är en slags moderniserad variant på en sådan där sång otaliga snitsigt kostymklädda svarta grupper släppte i parti och minut då det begav sig för trettiofem, fyrtio år sedan. Med detta vill jag inte antyda att Timberlake är en plagiatör. Det vore orättvist. Att kalla honom duktig förvaltare vore nog mer rättvist. Särskilt som jag faktiskt uppskattar när han gör den här typen av sånger där de gamla traditionerna bärs med stolthet.
Ytterligare höjdpunkter denna afton var självklarheter som sakralt färgade klassikern Cry Me a River och efterföljande Mirrors, kvällen kanske mesta och bästa poplåt. Ärligt talat kan jag sakna den här sidan av sångaren ibland. Den minimalistiska funken i all ära, sådant som SexyBack må vinna i längden, men överdrivet melodiösa är inte den här typen av nummer. Därför vågar jag mig på att svära i kyrkan. Hur vore det om han blev lite nostalgisk och slängde in några N´Synclåtar i smeten också? Fast det kommer förstås aldrig att hända. Vad som däremot dessvärre inträffade på Royal Arena var att ljudbilden tidvis tedde sig långt ifrån nyanserad. En fullmatad helhet är för all del ofta det givna resultatet av ett väl tilltaget band, men då gäller det också att rätt musiker håller igen vid rätt tillfälle. Så skedde dock inte alltid. Sådana saker som vanligtvis ganska avskalade LoveStoned och electrospäckade My Love var knappast till sin fördel denna kväll.
Fast även solen har som bekant sina fläckar, så man ska väl inte gnälla alltför mycket. För som helhet var det här oavsett vilken en kväll att minnas. Timberlake bekräftade åter att stjärnstatusen är välförtjänt, och långt ifrån någon tillfällighet. Hängivenheten lyste som alltid igenom i denna show, det fanns all anledning att tro att allt var genomtänkt och välrepeterat in i minsta detalj. Sedan fanns det för all del inslag som kan diskuteras, sångarens långrandiga utdelande av shots till sina dansare under Drink You Away kunde till exempel lätt avpolleterats. Men till större delen var det här likväl en av årets bästa konsertuppleveler. Det råder det faktiskt inget som helst tvivel om.
