Det vi redan vet om knarkhandel

Ett omdebatterat reportage i Kvällsposten berättar om hur välbeställda Malmöbor knarkar utan risk för att åka fast och på så sätt göder gäng- och knarkriminaliteten i Malmö. Skribenten Federico Moreno har hittat en stöddig yngling som gärna skryter för en kvällstidning om hur lätt det är för honom och hans vänner, i fina kläder och dyra klockor, att få tag på knark. Föga förvånande säger han att han inte bryr sig om vad som händer med kriminella i utsatta områden, bara han och hans kompisar får vara kung på festen eller i baren. Att vara journalist är att veta att man alltid kan få någon naiv person att säga för mycket och glatt hjälpa till att framställa sig själv som en fähund i tidningen eller på TV.

Det är oklart varför det väckt uppmärksamhet att det knarkas bland välbeställda: droger är dyra och rika och rikas barn har både pengar att köpa för och gott om tid att konsumera på. Rika ungdomars frossande i droger är en väletablerad del i ett internationellt ekosystem med vita manschettbrottslingar i toppen och utfattiga kokabönder och 12-åriga langare med förväntad medellivslängd på 30 år i botten. Det är en enorm internationell ekonomi kring vita pulver, som påverkar vanlig ekonomi, internationell politik och fattigas möjlighet att ta sig ur social misär över hela världen. Vetskapen om att privilegierade konsumenter struntar i att narkotika skapar misär i en annan del av staden eller världen än den de själv befinner sig i är en viktig del av framgångssagan för internationell narkotikalangning.

Vi bryr oss inte om vad som händer människor i andra länder, särskilt inte fattiga, bruna människor i andra länder. Tusentals civila stryker med i knarkkriget varje dag i länder som Mexiko. Att unga i Malmö köper knark bidrar så klart till det, precis som storbanker som tittar åt andra hållet när tveksamt förtjänade pengar rör sig genom deras system, som bland annat förtjänstfullt visades under granskningen av Panamapappren. Egentligen är det manschettbrottsligheten som är intressant: hur göms eller tvättas pengarna som den längst uppe tjänar? Langaren på gatan är utbytbar för knarkets grosshandlare som köper flygplan för att kunna transportera de enorma mängder som rör sig globalt. Åker en småhandlare fast kan man lätt hitta någon annan som behöver snabba pengar. Men allt hänger ihop.

För att den här brottsligheten ska vara lönsam och intressant måste den vara olaglig. Laglig narkotika skulle inte vara tillräckligt lönsam. Men vi vill tala om knarket som ett problem som kan lagstiftas bort, oavsett om detta har stöd i forskning och erfarenhet eller inte. Diskussionen är inte lösningsorienterad, utan handlar om vad som bäst signalerar att vi är tuffa mot droger och missbrukare. Vi beklagar hellre narkomanens död än underlättar för hen att överleva om det krävs en legalisering för det. Missbrukare blir yngre och fler, att döma av de senaste uppgifterna och det gäller inte bara i Malmö. En förutsättningslös diskussion om hur man ska hantera det hade behövts, på både lokal- och på riksnivå. Men det lär tyvärr inte hända.

Vill välbärgade personer i trevliga höginkomsttagarrområden att man gör razzia under deras välkammade, välklädda barns hemmafester? Förmodligen inte. Folk vill ha bort Den Andre från sin närmiljö. Buset, den som kommer från en annan stadsdel. Därför lär man inte få koll på knarkhandeln så länge det bara är försäljaren och inte kunden som är från Lindängen.

Det minsta vi kan göra är att sluta låtsas häpna över detta. För handen på hjärtat: nog visste du att knarkhandeln fungerar bra på grund av att efterfrågan är god och konsumenten är köpstark, enligt vanliga marknadsprinciper? Jo, misstänkte nästan det.