Benny Andersen blev 88 år gammal. Foto: Doris Gahner Petersen

Han fick danska folkets kärlek

Den danske författaren och musikern Benny Andersen har avlidit vid 88 års ålder. Hans närmaste är hustrun Elisabeth Ehmer och vuxna barn med familjer från tidigare äktenskap.

Benny Andersen var min närmaste vän i Danmark.
Vi träffades första gången 1971 och fann varandra direkt. Det är ingen överdrift att påstå att han var Danmarks nationalskald. Hans Samlade dikter har sålt i mer än 130 000 exemplar och Svantes visor över en kvarts miljon. Cornelis Vreeswijk tog upp dessa här hos oss.
Bennys dikter genomströmmas av varm humor och han fick hela danska folkets kärlek.
På 70-årsdagen firades han med ett fackeltåg från Thorvaldsens museum, något som tidigare bara förärats Adam Oehlenschläger och HC Andersen.
Svantes visor brukar sjungas vid konfirmation, skolavslutning och offentlig allsång.

I Sverige kan han närmast jämföras med Evert Taube.
Han värjde sig mot ytlighet och sa en gång att ”jag har också skrivit dikter som jag själv inte förstår”.
Mest känd är Svantes lyckliga dag med omkvädet Livet är ikke det vaerste vi har og om lidt är kaffen klar, en visa om vardaglig kärlek.
Han konstaterade också att ”jeg er borger i smilets land, det är ikke spor morsomt”. I en annan dikt skrev han: ”Det sägs att honung är bra mot förkylning, det är därför bina så sällan hostar här i reservatet”.

Bennys första fru Signe lämnade honom efter många års äktenskap och flyttade ihop med hans närmaste vän Halfdan Rasmussen, en annan folkkär diktare. Alla tre fortsatte att umgås som vänner. Det säger en del om Bennys storsinthet. ”De har länge hållit av varandra”, skrev han i brev till mig.
Han var senare gift i 20 år med Cynthia, som hade västindiskt ursprung, en stor kärlek som inspirerade honom till många dikter.
Efter hennes död träffade han vid 74 års ålder tredje hustrun Elisabeth och sa ”det mirakulösa med mirakler är att de sker”.
Hon betydde mycket för honom in i det sista.

Benny Andersen var mycket dansk, men också internationalist. Han skrev: ”Men också sett i ett mer universellt perspektiv är vi alla invandrare. Och utvandrare.”
Han skriver i en underbar dikt hur han lämnade sitt ”tropiska hem” i moderns mage och hamnade i ett rum med 20-21 grader ”men för mig var det svinkallt, naken som jag var”. Och stämmorna runt omkring var ”på ett obegripligt språk”.
Dikten mynnar ut i hur han närmar sig döden där ytterst sällan ”någon blir avvisad vid gränsen”.

Sista gången vi träffades bodde min fru Anne Sofie och jag tre dagar i hans arbetslägenhet. Vi umgicks tätt då och följde med till hans uppläsning på Bellmansdagen. Han fumlade lite förstrött med sina papper men hade publiken helt i sin hand.
I den danska utgåvan av min samling Dikter inifrån skrev han ett förord. Han presenterade mig vid en gemensam uppläsning i en sprängfylld lokal i Köpenhamn. Det var ett privilegium att känna honom.
Så älskad, så saknad.

×