Omsorgsfull van Gogh-utställning på Arken

Vilka trådar konstmuseet Arken dragit i må vara osagt, men nästan mot alla odds har museum Kröller-Müller i holländska Otterlo, som äger världens näst största samling av verk signerade Vincent von Gogh (1853-1890), låtit sig övertalas att till det danska museet låna ut 28 oljemålningar och 11 kolteckningar.

I weekenden kunde så utställningen van Gogh öppnas – den första separatutställningen med denna konstens ikon som visats i Danmark på mer än 50 år. Att det är storslaget på gränsen till överväldigande säger sig nästan självt.

Dock måste redan inledningsvis understrykas (så att ingen blir besviken) att riktigt berömda verk som Potatisätarna, Nattcaféet, Stjärnhimmel, Solrosor och Cypresser som tycks vrida sig i vånda inte finns med – de lämnar aldrig någonsin museerna där de hör hemma. I mina ögon är detta närmast en fördel.

Utan att distraheras av dessa berömdheter kan man ge sig hän åt de verk som faktiskt hänger på väggarna, endast skyddade av en halvmeterbred golvlist. Ett knappt 30-tal av de många hundra målningar som denne färgernas och uttrycksfullhetens magiker hann skapa under de 10 år av sitt korta liv han ägnade konsten, låter inte mycket.

Verken är dock valda med sådan omsorg att de illustrerar hela hans konstnärliga utveckling. Den tog sin början hos Hollands och Belgiens fattiga lant- och kolgruvearbetare runt 1880 och slutade på en äng utanför Auvers-sur-Oise i juli 1890.

Vincent van Goghs far var präst. Religionen/tron var ett självklart element i hans liv och när han strövade runt i markerna runt prästbostaden såg han också tron återspeglad i naturen, i människornas arbete. Redan som mycket ung en skicklig tecknare stimulerades han ytterligare när hans lillebror Theo, som arbetade i en konsthandel i Paris, sände reproduktioner av tidens store bondeskildrare, François Millet.

Ett av dennes verk som Vincent ständigt – ända fram till sin död – återkom till var Såningsmannen. En bonde som sår sina åkrar men också en gestaltning av bibelns bild av såningsmannen som sprider Guds ord.

Under några år i början av 1880-talet ägnar sig Vincent alltmer åt konst och konststudier. Ivrigt påhejad av Theo beger han sig våren 1886 till Paris och flyttar in i broderns lilla bostad i Montmartre.

Verk på utställningen visar att han i Paris mötte ljuset och via bland annat Camille Pissarro, impressionismen, som för honom blev startpunkten till något helt nytt: färgmättat, intensivt och på sikt banbrytande. Han blev god vän med Emile Bernard och Paul Gauguin.

Våren 1888 flyttade han till Arles för att finna mer ro att måla, för att finna mer ljus och för att om möjligt leva billigare än i Paris, det var Theo som helt och hållet försörjde honom (under hela sitt liv sålde han endast en enda målning,

Den röda vingården från 1888, som köptes i samband med en utställning i Belgien 1890).

Vincent van Goghs psyke var labilt och penselskriften ger ofta en vink om hur han mår. De tidiga verken från såväl Paris som Arles är blonda, lugna, harmoniska. På hösten 1888 kommer Gauguin till Arles som ett första steg i förverkligandet av drömmen om ett konstnärskollektiv. Det tar en ände med förskräckelse.

Julen 1888 skär van Gogh av sig sitt vänstra öra. Gauguin återvänder till Paris och större delen av 1889 tillbringar van Gogh på olika sjukhus, främst i Saint-Remy utanför Arles. Han målar frenetiskt och målningarna avslöjar skiftningarna i hans psykiska hälsa.

Våren 1890 flyttar Vincent till Auvers-sur-Oise strax utanför Paris där han bor hos och vårdas av den konstälskande läkaren Paul Gachet. Men han mår allt sämre. Ett av hans sista verk är Porträtt av en ung kvinna från juni/juli. Hon ter sig sorgsen, på något sätt resignerad. Och Vincent van Goghs dagar är räknade.

Den 29 juli dör han i armarna på Theo efter att ett par dagar tidigare ha skjutit sig i magen. Theo själv avlider i januari 1891 lika ovetande som Vincent om hur dennes konst bara få år senare skulle komma att öppna helt nya portar i konstens värld.