Starkt filmprogram i Venedig

Filmfestivalen i Venedig firar 75 år i år. Den rankas på plats nummer tre av Europas A-filmfestivaler. I år har man dessutom tagit ett betydande steg uppåt i status med ett synnerligen starkt filmprogram i den internationella tävlingen. Efter problem mellan Netflix och den franska filmindustrin har filmer också förflyttats från filmfestivalen i Cannes till Venedig.

– Venedig är bättre än Cannes!, säger en fransk filmkritiker till mig,

Han är legendarisk och brukar hålla intressanta seminarier i Cannes. Aldrig kunde jag tro att han skulle säga att Venedig – som inte har de ekonomiska resurser, den status och den stora publik stora publik som Cannes har – ändå är den bästa.

Joel och Ethan Coens nya film The ballad of Buster Scruggs är en av dem som deltar i den internationella tävlingen. Den startade som en tv-serie (gjord av Netflix) och har nu bakats ihop till en episodfilm. Den är våldsam i sina mytiska Vilda Västernberättelser där män, alltid i hatt och med vapen, dödar, eller dör opå olika sätt, ibland inför det majestätiska Monument Valley.

Det är en grym och spännande film som brutalt och elegant gestaltar 1800-talets tidsanda på ett ibland oväntat sätt.

Mike Leigh, som tidigare vunnit Guldlejonet i Venedig för sin Vera Drake är tillbaka i den internationella tävlingen med sin nya film Peterloo. Filmen är ett episkt drama om en obekant del av brittisk historia som skedde efter segern vid Waterloo. På St Peters Square i Manchester samlades 60 000 människor, för demokrati och mot fattigdom, för att lyssna på reformisten Henry Hunt.

Det var fredligt folk på torget men adelsmän i sammetskostym och peruk beslutar att brittiska soldater skulle gå till attack och det blev en blodig massaker med 15 döda och 200 skadade – en hittills okänd historia som tar plats på den vita duken. Mike Leighs film kastar reflexer in i vår egen tid, över det brittiska klassamhället.

En annan film om tid och historia är tyska Werk ohne Autor (Never look away) i regi av Florian Henckel von Donnersmarck som utspelas under tre tidsepoker i 1900-talets Tyskland. Den handlar om Kurt som växer upp i Östberlin efter andra världskriget. Hans föräldrar är fattig arbetarklass men han vill bli konstnär. Han möter studenten Ellie, som har rika föräldrar, och de blir ett hemligt par. Kurt blir student på konsthögskolan i Östberlin och får måla arbetarklassbilder (under protest). Ellies far som är professor ogillar Kurt men det visar sig att han varit aktiv under nazismen, hållit det hemligt och kunnat fortsätta med samma höga status i DDR, som han till slut måste lämna.

Kurt och Ellie flyr till 1960-talets Västberlin med happenings och installationer. I filmen skildras politik genialt genom konstlivet.

Kurt, som är utmärkt väl spelad av Tom Schilling, är en lågmäld, ung kille som transformerar sitt liv till konst, som bättre än han själv förstår sakernas tillstånd.

Werk ohne Autor är en av de bästa filmerna i årets internationella tävling, en film som fokuserar på tidsandan och är både innerlig och smärtsam.

Filmen kan jämföras med Julian Schnabels At eternity’s gate, om Vincent van Gogh med Willem Dafoe i rollen som konstnär vars konst var alltför modern för sin tid.

Också denna visas i tävlingssektionen och visar också att van Gogh tycks ständigt aktuell.

What you gonna do when the world’s on fire? i regi av den italienske regissören Roberto Minervini är en dokumentär i svartvitt inspelad i den amerikanska södern sommaren 2017 när polisens skjutningar av afroamerikaner dominerar nyhetsflödet. Filmaren får vara med om allt från familjediskussioner till politiska manifestationer där man kallar sig New Black Panthers.

Filmen visar det personliga utan att exploatera det privata och det är en annorlunda tävlingsfilm där det svartvita fotot adekvat visar tidsandan som gäller för afroamerikaner i dag.

Ett annat sätt att gestalta tid syns i Orson Welles sista film The other side of the wind som nu fick sin urpremiär i Venedig drygt 30 år efter Welles död. Filmen, som färdigställdes efter Welles död av John Marshall, är en satir om en regissör som vill göra en film där allt blir problematisk, en ständig ovisshet pågår om vad som är på gång.

Filmen är repetitiv vilket kan uppfattas som en svaghet – eller en besvärjelse av tidens gång. Det är intressant, egensinnigt och filmen kommunicerar på olika tidsplan med publiken. Och filmhistoria är det, i vilket fall som helst.