Konst för ett kollektivt sorgearbete

En gigantisk skärm tronar i ett rum på Bonniers konstall i Stockholm, där abstrakta svartvita videobilder visas till ackompanjemang av ett högt mekaniskt ljud. Det tar ett tag för besökaren att avkoda vad som avbildats i verket "Music Box" – nämligen insidan av en speldosa.

Jonas Dahlberg tog med sig dosan från sin pappas hem, efter att denne gått bort, 2012.

– För mig blev det här objektet ett försök till en madeleinekaka, säger han, och syftar på Prousts bok där smaken av en kaka plötsligt väcker barndomens minnen.

Dahlberg är en av sammanlagt sju konstnärer som alla har mist någon kär, och som belyser sitt sorgearbete i konsten. Där finns bland andra Lena Cronqvists målningar där hon skildrar förlusten av sin man och Berit Lindfeldts skulpturala lerklumpar som hon skapade efter att ha förlorat ett barn.

Jonas Dahlberg har haft sorg som utgångspunkt i flera år, både när han arbetade med minnesmärket över tragedin i norska Utøya, och samtidigt gjorde en utställning för Kiruna kommun. Han började fundera på hur minnet skulle påverkas om ens barndoms platser flyttades.

– När jag höll på med de sakerna började jag inse att jag aldrig riktigt hade bearbetat förlusten av min far. När någon går bort är den typen av bearbetningsprocesser man lätt hamnar i att ta tag i alla praktiska saker. Och när det väl är klart ska man tillbaka in i jobbet, säger Jonas Dahlberg.

Han tycker att det saknas platser och ritualer i Sverige för att få dröja i sorgen. Men som konstnär kunde han närma sig känslorna på heltid. I speldosan såg han framför sig barndomens nostalgi, men också repor som stod för olika minnesspår. Den hade egentligen tillhört Jonas Dahlbergs mamma – hon hade fått den som treåring i krigets Berlin.

– När jag tittade i den tänkte jag på min pappa och på förlorade historier om min mamma.

Samtidigt var det egentligen i avsaknaden av objekt som han insåg sin förlust. När Jonas Dahlberg och hans bror skulle tömma pappans hus möttes de först av alla hans saker.

– Då kände jag ingenting. När vi sedan hade tömt huset och allt var borta, först då sköljde minnena in. Det var avsaknaden av objekt som gjorde att de kom tillbaka. På samma sätt som att det var först när min far försvann som jag började se honom och inse att han var borta.

Speldosan blev också "en misslyckad madeleinekaka". Istället för att hitta berättelser i objektets repor ledde den Johan Dahlberg längre in i en "dekonstruerad dokumentation" av föremålets alla lager, av kugghjul och mekanik. Men han insåg att det är resan det handlar om – den inre resa alla med sorg behöver göra, som tar tid.

– I mina verk och minnesplatser handlar det om att leda betraktaren in i sin egen sorg. Jag vill att man via filmen reser in i sig själv och går vilse lite, som jag gick vilse – kanske inte i ett helt år, men i 20–30 minuter i alla fall, säger han.

Jonas Dahlberg vill i förlängningen ge andra möjlighet att resa i sorgen. Det vill också Theodor Ringborg, chef för Bonniers konsthall, som pekar på att all sorgelitteratur återkommer till att man bara kan förstå andras sorg genom sin egen. Sorgen är personlig. Precis som Nadine Byrne i utställningen har han själv erfarenhet av att tidigt mista en mor.

– Men om jag kan stå framför Jonas Dahlberg eller Nadine Byrne och genom deras kulturella uttryck kan identifiera mig med deras sorg, då kan jag tänka mig att någon kan identifiera sig med min. Och då blir jag plötsligt lite mindre ensam, säger han.

Det kollektiva sorgearbetet blir dessutom kanske extra viktigt i de här tiderna, tror han.

– Att dagligen få nyheter om hur många som går bort gör något med den allmänna psykologin.

Elin Swedenmark/TT