Vi är trötta på Bergsstatens allmakt

I torsdags kväll samlades 200 människor på gräsmattan utanför Christinehof. De kom inte dit för att njuta av sommarkvällen, utan på grund av den starka oroskänsla de hyser inför den nya mineraljakten på hemmaplan.

Människorna i våra trakter har varit med om detta tidigare. De vet att det är den eftertraktade alunskiffern under deras fötter som återigen har lockat hit ett gruvbolag. De har sett Shells borrtorn på åkern utanför sina sovrumsfönster. De har lyssnat på grävmaskinernas gnisslande oljud, räknat antalet lastbilar som körde in och ut till borrtornen. De har öppnat sina brunnslock för kommunernas inspektörer för att kontrollera vattenkvaliteten före under och efter provborrningen. Strålsäkerhetsmyndigheten var inkopplad; borrkaxen som forslades iväg klassades som miljöfarligt avfall.

Bergmästaren tycker att farhågorna överdrivs av massmedier, att vi som säger att prospektering är ett hot mot miljön går för långt. Hennes lugnande besked är att markägaren har tre veckor på sig att komma in med en erinran och ifall man inte skulle komma överens med bolaget om arbetsplanen, så kommer hon att fastställa den. I själva verket betyder det att markägaren i princip är rättslös.

Människorna här är medvetna om att minerallagen är skriven på ett sätt som gör varenda kamp mot den till en kamp mellan David och Goliat. Två Goliat till och med: Bergsstaten och prospekteringsbolaget.

Bolagets företrädare Amanda Scott hävdar att det är en ganska låg chans att det blir en gruva, att det kanske dröjer 10 år innan vi vet. Det är föga betryggande för människor som lever i och av landskapet som är på väg att bli inmutat. Ska vi som vistas här lägga våra framtidsplaner på is i avvaktan på beskedet? För visst är det konkurrerande näringar det handlar om. Turism och jordbruk däremot går hand i hand. Det har Amanda inte förstått. Jordbruk undrar hon – är det jättebra för turister också? Vårt svar är att det som inte går ihop är gruvdrift och nuvarande näringar.

Anmärkningsvärt men tyvärr symptomatisk för gruvbranschen är deras försök att förminska de planerade ingreppen. Men även det har vi hört förr. Att prata om små borrmaskiner som gör pyttesmå hål, att man aldrig kommer att göra något farligt, att det blir som att gräva efter vatten. Från bolagets sida uttrycker man till och med att man är upprörd över oss som tycker att de påverkar miljön på ett dåligt sätt.

Om det är någon som har anledning att vara upprörd så är det människorna som i torsdags samlades på en gräsmatta. Lokalbefolkningen och deras förtroendevalda kommunpolitiker må ha tröttnat på Bergsstatens allmakt och gruvbolagens frammarsch och retorik. Deras kämpavilja däremot återuppväcktes och fick avstamp en varm julikväll på Österlen.