För många göingar

Snapphanemyten – en dimmig historia

I myten framställs snapphanarna gärna som hjältemodiga frihetskämpar med göingebössan riktad mot svenskarna och med den danska tillhörigheten i hjärtat. Svenskarna får i den här historieskrivningen ensamma ta på sig ansvaret för det osedvanligt grymma Skånska kriget 1675-1679. I sin bok ”Hans Majestäts friskyttarna av Danmark” vill Bo Knarrström och Stefan Larsson, båda verksamma arkeologer vid Riksantikvarieämbetets kontor i Lund, tränga bakom myten kring de gerillaliknande skånska friskyttar som slogs på den danska sidan under Skånska kriget, och sätta in dem i vidare perspektiv; historiska, militära, sociala och ekonomiska. Myterna analyseras utifrån ny kunskap som tagits fram i samband med utgrävningar då E4:an drogs rakt igenom Norra Åsbo vid Örkelljunga. De har funnit att en rad myter kring snapphanetiden kan ifrågasättas. Som att norra Skåne under lång tid skulle ha varit ett utsatt, marginaliserat, överbefolkat och fattigt område. Författarna menar att historien skrivits utifrån ett åkerbrukarperspektiv, vilket blundat för den tillverkning och handel som utgick från norra Skåne. Det är inte ens säkert att skogen var så djup. Att det var en fattig och brutaliserad miljö under 1600-talet menar de var en naturlig följd av de ständiga krigen. Man diskuterar även vad det är som driver samhällen och människor in i den våldsspiral som präglade Skåne på 1600-talet då till slut alla slogs mot alla. Erövringen av Skåne och försvenskningsprocessen som följde jämförs med andra länders integrering av nya landsdelar. Att det inte finns någon allvarligt menad separatism i Skåne, som i t ex Baskien, menar de pekar mot en lyckad integration: ”Den egentliga lärdomen att dra borde kanske snarast bestå av att våldet upphörde och att såväl samhälle som individer kunde gå vidare”. Försvenskningen, menar de, kan alltså ses som en framgång till ett högt pris. Skövlingen av Örkened var ett sådant högt pris som skrivs på kontot misstag som svenskarna liksom alla andra arméer begår under krig. Knarrström och Larsson är inte heller sena att påpeka att även danskarna, och skåningarna, gjorde sig skyldiga till liknande brutalitet. De hävdar att danskarna rentav var större skurkar än svenskarna. Folket i norra Skåne levde alltså i ständig fruktan för övergrepp från svenska och danska trupper och av bygdens egna friskyttar och snapphanar. Att anföra ett nationalistiskt tema till friskyttarnas och snapphanarnas agerande menar de är mindre troligt än att det verkliga motivet handlade om att kunna lägga sig till med ”en ko eller några getter”. I Örkelljungabygden bestod rekryteringsbasen till friskyttekompanierna av flera sociala kategorier: De som direkt blivit utarmade av de svenska härjningarna och de som indirekt blivit drabbade av övergången till svensk styre och omläggningen av ekonomin (svenskarna hindrade nordskåningarna t ex att handla med danskarna). För dem fanns några alternativ. Man kunde flytta in hos någon granne och vänta ut kriget, som många gjorde. Man kunde dra till skogs och bli krimminell, något som var vanligt på 1600-talet. Eller så kunde man gå med danskarna som kapitaliserade på den ”latenta förbittring” som byggts upp mot svenskarna efter deras härjningar, deras kraftigt ökade pålagor och handelshinder. Skåningarna som visat sig ovilliga att ingå i den reguljära armén kunde i friskyttekompanierna ”erbjudas sold och carte blanche för allsköns plundringar”. Enligt författarna handlade det alltså inte om något motstånd underifrån. För ett Danmark som inte hade råd med att försvara sin östra del blev frikårerna en möjlighet. Till exempel var Göingehövdingen – Svend Povlsen – och hans kumpaner inte precis Robin Hood och hans glada gäng: ”Rent faktiskt rörde det sig om ett värvat kompani dragoner uppsatta 1657 inom ramen för Danmarks gränsförsvar.” Efterhand som kriget fortskred minskade avståndet mellan friskyttar och snapphanar och därmed det folkliga stödet. Författarna påpekar att friskytten/snapphanen bara är en parentes i norra Skånes historia (1644-1679) jämfört med t ex järnframställningen och korgflätningen. Myten om snapphanen – den tragiske hjälten i kamp mot övermakten – har emellertid visat sig vara användbar i olika sammanhang; när man vill påvisa att de svenska projektet har sina mörka sidor, när skåningen känner sig marginaliserad och när nordöstskåningen känner sig förbisprungen av sydvästskåningen. Kanske borde göingen göra upp med denna underdog-mentalitet.