Bluesmunspel och gladjazz
Jag kan mycket väl förstå de som tvekade inför det höga biljettpriset och ett program de inte direkt hoppade ur stolen inför. Vilket inte hindrade att Röda salongen blev fullsatt, när denna happyjazz-gala i tidiga januari hölls för femte året i följd. Visserligen tutades det ute i foajén också, men två pauser var en för mycket. Konferencier var den avspände John Pohlman, som också spelade flygel i några nummer tillsammans med musiker ur Papa Bue’s Viking Jazzband. Väder är ett ofrånkomligt ämne i prat och musik och habile pianisten Pohlman spelade bland annat ett medley på låtar som ”Stormy weather”, My blue heaven” och ”On the sunny side of the street”. ”Hon visar var stolen ska stå”, menade Arne Papa Bue Jensen när han stödd på frugan och käppen stapplade in till en väntande sittplats på scenen. Hans trombonspel blev det verkligen inte mycket av i år heller. Men Arne bidrog med två stillsamma sånger, samma som förra året. New Orleans-jazz är ju en specialitet Papa Bue’s band annars verkligen behärskar. Det blev bland annat ”Bourbun street parade”, Basin street blues” och pianisten Per Jakobsen fick Armstrong i rösten i ”What a wonderful world”. Sköna musikanter är också Erik Krølle Andersen med känsligt spel på klarinett, Ole Olsens med karaktäristisk slap-bas och Jack Andersson med sprudlande trumpetsolon. Gästsolisten Peps Persson var ett lite udda inslag. Peps verkar gå hem i alla läger. Hans häftiga bluesspel på munspel och sång i bland annat ”Falsk Matematik” blev onekligen ett starkt alternativ till begreppet ”happy jazz”. Den mest fullödiga orkesterklangen kom från multiinstrumentalisten Gunhild Carlings orkester. Svängigt och kul med tretton drivna musikaner, varav hela sex från familjen Carling. Till numerär och stil releterar musiken till amerikansk jazz från sent 1920-tal och några år framåt. Trummisen Ulf Carlings showinslag var av dråpligt dadaistisk dimensioner. Det föll lika lite utanför ramarna som Gunilla Iberes briljanta ragtime vid flygeln. Storasyster Gunhild höll verkligen i gång hon också, men med en stressad och anspänd framtoning jag inte riktigt förstår mig på.
