Saramagos sista en slagfärdig saga

Den bibliska berättelsen om hur Kain slog ihjäl sin bror Abel känner alla till, men den har aldrig berättats som här. Saramago förvandlar Kain till en vanlig människa och antihjälte, trots att han ju var historiens första mördare. Han dömdes av Gud att vandra ensam och vilsen i världen men har i Saramagos tappning en förmåga att dyka upp vid rätt tidpunkt. Han är på Moria Berg, när Abraham ska offra sin son Isak, han ser Babels torn störta samman och han är på plats när Sodom och Gomorra förstörs.

När Job plågas som mest, reagerar Kain starkt på Guds känslokalla och grymma agerande och när det är möjligt, konfronterar han honom för det. Saramago har tagit sig stora friheter med Gamla Testamentets Kain, på ungefär samma sätt som han gjorde, när han skev Evangeliet enligt Jesus Kristus (1991), men han lyckas också ge nytt liv åt berättelsen. I båda romanerna blandar han historia, myt och fiktion och låter Kain, precis som Jesus, kritisera Gud för despotisk makthunger. I vanlig ordning ifrågasätter Saramago människornas så kallade vedertagna sanningar, som den store skeptiker han är.

Saramago har varit på sitt soligaste humör, när han skrev Kain, som även innehåller farsartade inslag. Kains egna sidokommentarer, när han blir moraliskt upprörd över Guds elakheter mot människorna, är stundtals obetalbara. Även i Kain ställer Saramago upp för den lilla människan, vars enkla lott i livet är tragiskt liten och just därför måste försvaras ordentligt. Han förespråkar hela tiden solidaritet med de små i samhället. Kain blir en realistisk skildring, där allt blir rakt, enkelt, bokstavligt och mycket mänskligt. Saramago lägger till och drar ifrån och genom sitt mustiga sätt att berätta gör han en bättre historia av Kain än Bibelns. Visst är det hädiskt, men det är framför allt roligt och underhållande.

Saramago skriver en egen variant av inre monolog – som han alltid gjort – som inte är så komplicerad, eftersom han använder sig av både punkt och kommatecken men även versaler i början av meningarna. Texten innehåller också mängder av anakronismer, som markerar hans ironiska distans till skeendet och till Bibelns text som sådan. Författaren är själv ofta synlig i den kompakta texten. I ett katolskt land som Portugal är det här naturligtvis kätterska fantasier, men Saramagos underfundighet och slagfärdighet gör Kain till mycket trevlig läsning.

Visste ni förresten att träden aldrig kan växa, när vi tittar på dem, eftersom de skäms då. De växer bara, när vi inte tittar på dem, enligt den godmodige sagoberättaren Saramago. Den typiskt optimistiska Saramagoupplösningen på Kain visar att det trots allt finns en mening med livet och att livet än en gång besegrat döden.