Om behovet av att göra upp med det förflutna

Portugal fick 1974 ta emot ungefär en miljon ”retornados”, människor som lämnade Afrika, när de gamla kolonierna Angola, Moçambique och Guinea-Bissau efter många års befrielsekrig äntligen blev självständiga. De kom inte hem som hjältar utan som rester från det portugisiska imperiets sönderfall. Att ta hand om dessa blev en för stor påfrestning för det fattiga Portugal och medförde jättelika problem.

Det är den historiska bakgrunden till Antonio Lobo Antunes roman Karavellernas återkomst (2006). Här återvänder några av Portugals största hjältar – sjöfarare och upptäcktsresande från landets storhetstid på 1400- och 1500-talen – till Lissabon 1975, året efter den så kallade nejlikerevolutionen. De kommer från de före detta kolonierna i Afrika, men deras återkomst blir en chock och allt annat än triumfatorisk. Dessa historiska hjältar rör sig fritt på 1970-talets Lissabongator. Mytens Portugal faller sönder vid mötet med verklighetens Portugal.

Portugal har, enligt Antunes, aldrig gjort upp med landets koloniala och diktatoriska förflutna, vilket naturligtvis följer med och försvårar för landets nuvarande demokrati och status i Europa. Denna brist på historisk öppenhet och klarsyn ställs naturligtvis på sin spets, när Antunes placerar storhetstidens alla hjältar i det demokratiska Portugal, anno 1975.

För portugisen i gemen är det egna landets historia levande i högsta grad, vilket även Antunes omfattande författarskap bidragit till. Portugals storhetstid fick ett dramatiskt slut 1578, då kung Sebastians armé krossades i Marocko och den unge kungen försvann spårlöst. Många portugiser tror än i dag att han ska komma tillbaka som landets frälsare.

Antunes är kanske mest känd för sin Benfica-trilogi (Betraktelse över själens passioner, Tingens naturliga ordning och Carlos Gardels död), ett storverk om kolonialismens absurditet och tragiska konsekvenser. Han kommer själv från högreståndsstadsdelen Benfica i Lissabon. Som läkare med psykiatrisk inriktning gjorde han sin militärtjänst i kolonialkrigets Angola i början av 1960-talet. Där förlorade han sina sista illusioner om mänskligheten.

Det egna krigstraumat har präglat hela hans författarskap. Här finns inga vinnare, bara förlorare och det är alltid ondskan som är förhärskande. Samtidigt är han fullständigt absorberad av Portugals så kallade ärorika historia. Vi klarar av att läsa om all mänsklig ondska i hans romaner, endast tack vare hans distanserande ironi men också hans svarta galghumor. Hela författarskapet är egentligen en enda lång och sorgsen fado om Portugal, ett land i upplösningstillstånd, enligt Antunes.

Inte heller i Spanien har man gjort upp med sitt diktatoriska och fascistiska förflutna, vilket komplicerar den europeiska identiten. Nationalisterna segrade i spanska inbördeskriget 1936-1939 och diktatorn Franco kom till makten. Han dog 1975 och Spanien blev en demokrati igen, men det är fortfarande olagligt att reda ut de förbrytelser som begicks under inbördeskriget och under diktaturen därefter.

Ända sedan inbördeskrigets slut har det skrivits romaner och noveller i ämnet – det är en särskild genre i spansk litteraturhistoria. I Den sovande rösten ger Dulce Chacón röst åt de många kvinnor som satt i alla Francos överfulla fängelser efter kriget och ger dem upprättelse. De som överlevde och frigavs tvingades till tystnad – de är de sovande rösterna.

Alberto Méndez (1941-2004) första och enda bok blev novellsamlingen Blinda solrosor, som är en uppgörelse med både Franco-diktaturen och den officiellt pålagda tystnad som följde i dess spår. Det sorgearbete som krävdes tilläts aldrig. Det är också här offren och deras anhöriga som genom Méndez bok får sin upprättelse. Ingen av novellerna handlar direkt om inbördeskriget utan mera om vad som kom efteråt.

Skräcken för diktaturen satt i långt efter diktatorns död. I Krigarglöd (1998) skildrar Antonio Muñoz Molina hur det var att göra militärtjänst i Spanien de första åren efter Francos död. Här levde diktatorn fortfarande och framför allt de ideal han stod för. Francos porträtt hängde kvar på militärförläggningarna trots det demokratiska genombrottet. Muñoz Molina muckade 1980, ett år innan överste Tejero sköt skarpt i Spaniens riksdag i ett försök till fascistisk statskupp.

Spanien förlorade över 800 000 av sin befolkning under inbördeskriget. Hälften av dessa stupade under strid eller avrättades. 300 000 flydde utomlands, eftersom de kämpat på den förlorande sidan. Enligt ett talesätt är hälften av vad som sägs om inbördeskriget omedvetna lögner och den andra hälften medvetna lögner.