Gasen i botten när Wells firar 25 år

I tre timmar undfägnades den stundtals smått euforiska publiken med sång och musik i långa banor. Nytt och gammalt om vartannat och det mest stöpta i ungefärligen samma mycket tilltalande form. Det vill säga den form som Robert Wells har utvecklat, förädlat och gjort till sin alldeles egna. Och det fanns förstås, precis som förr om åren, massor att glädja sig åt för alla dem som gillar Robbans lika häftiga omstuvningar av både kända och mindre kända stycken av de gamla klassiska mästarna. Beethoven, Grieg, Tjajkovskij, Mozart, Chopin & Co alltså. Plus givetvis en rejäl dos av lika hederlig som pålitlig och tidlös rock 'n' roll. Två av konsertens tre huvudsolister, vid sidan av Robert Wells själv, var denna gång yrvädret från Florida, LaGaylia Frazier, och alltid lika hörvärda, men den något svalare näktergalen från Ekerö, Sofia Källgren. Den tredje var mångkunnige och ytterst välljudande musikalstjärnan Johan Boding. En nykomling i sammanhanget, men en mycket välkommen sådan. Hans version av progrockaren John Miles smått legendariska 70-talshit ”Music” var en av konsertens vekliga höjdare. En annan var Sofias tolkning – givetvis på italienska – av Lucio Dallas ”Caruso”, som självaste Luciano Pavarotti brukade klippa till med när han var på det humöret.

Egentligen var det ett par solister till som väl förtjänar att omnämnas: den blott 13-åriga pianissan Alice Power och den utomordentliga symfoniorkesterns konsertmästare, den ungerska violinissan Gentilia Pop. Ovationerna efter hennes sanslösa solouppvisning i en av sin landsman Franz Liszt ungerska rapsodier höll på att lyfta taket i den anrika sporthallen. Robbans hyllning till sin danske kollega Victor Borge är också något man sent ska glömma. Sällan har väl Duke Ellingtons ”Satin Doll” krånglats till på ett mer vansinnigt och roligare sätt. Victor gapskrattade säkert i sin himmel.

Ytterligare några ord om Sweden Symphony Orchestra, vars medlemmar huvudsakligen är rekryterade i västra halvan av vårt land, är faktiskt också på sin plats. Dels för att orkestern lät alldeles förträffligt och dels för att den uppenbarligen behärskar alla tänkbara, och säkert också några fullständigt otänkbara musikgenrer till nära nog fulländning. Att ensemblen leds av en man med samma frisyr som Robert Wells, Ulf Wadenbrandt, och som dessutom hoppar omkring på och bredvid sin dirigentpult med fara för livet gör knappast saken sämre. Inte heller det faktum att samme Wadenbrandt härom året belönades med Charlie Norman – priset för sin mångsidighet. Samme Charlie Norman alltså, vars ande ofta under kvällen svävade över våra huvuden.2039 är det dags för Robert Wells att fira 50-årsjubileum med sin Rhapsody in Rock. Det kommer säkert också att bli något alldeles extra. Det får man bara inte missa!