Annorlunda och sorgset om kärlek

Ändå skriver hon inte på katalanska utan på spanska (kastilianska), vilket är mycket anmärkningsvärt. Tiden är 1940-talet i diktaturens Spanien, då det kulturella förtrycket var totalt. Allt som hade med katalansk kultur att göra var förbjudet och det var till och med straffbart att tala katalanska. Den nationalistiska identiteten och den grundmurade spanskheten var viktig för Franco och diktaturen. För Franco var Spanien ett land med en enda kultur.

Nena och Baltus i Barcelona älskar varandra och talar om framtiden, trots att tystnaden ekar i det obefintliga utrymmet mellan deras kroppar. Hon drömmer om Paris och Amerika, medan han begraver sin oro över hustrun genom att ständigt planera för det hus han ska bygga åt henne. De unga älskande försöker hejda tiden, men de tillhör den gåtfulla framtiden mera än det förflutna. Nena är från Pedralbes i Barcelona, precis som Amat själv, och Baltus är från Sarriá. Deras passionerade och irrationella kärleksförhållande tänjs till bristningsgränsen, då Amat gestaltar både kärlekens lust och kärlekens smärta. Det finns ett stort vemod och en svart melankoli i romanen, som speglar stämningen i Spanien direkt efter inbördeskriget.

Enligt Amat fanns inga segrare efter inbördeskriget, alla var förlorare. Diktatorn fruktas men man talar inte om honom utan även i det fallet härskar tystnaden. Det lilla landet är egentligen två parallella berättelser om ett samhälle och en kärlek, som båda blundar för det ofrånkomliga. Åren med diktatur var år av kyla och underjordisk ångest, då livet beskrivs som ett minnets blinda landskap, där Nenas och Baltus kärlek trots allt färgar livets skuggor. De tre döttrar som Nena föder får inte döpas till katalanska namn, vilket också är förbjudet, men en av dem får heta Aloma efter en av den katalanska författaren Mercé Rodoredas romaner. Hon levde i exil i Schweiz och flyttade inte hem till Katalonien förrän Spanien var demokratiskt igen.

Amat har lärt sig mycket av Rodoreda men också av Virginia Woolf, Sylvia Plath och Emily Dickinson, vilka hon gärna refererar till. I likhet med dem gräver hon djupt i den mänskliga psykologins mörkaste skrymslen och beskriver livet som en öppen bok i ett dårhus. På ett direkt och konkret sätt lyckas hon gestalta känslornas intensitet hos de båda älskande och hon strävar hela tiden efter att ge både det rationella och det irrationella en saklig form, varför det finns en oerhörd spänning mellan innehållets känslomässiga kaos och formens nyktra klarhet.Språket är hela tiden poetiskt intensivt, utsökt vackert och ytterst sensuellt. Det avancerade bildspråket är djärvt och drastiskt drabbande, vilket gör texten enormt tät och laddad. Hon skriver egensinnigt och kraftfullt, opåverkad av alla tidstrender. Romanen övertygar framför allt med sin intensiva glöd och sin närhet till känslan.

Det lilla landet är en vacker och annorlunda men väldigt sorgsen roman om kärlek och den är på alla sätt uppfordrande och tankeväckande.