En frisk fläkt från Ernst Brunners liv

 Han har skrivit om Seppan förut, Seppan som var ett multietniskt arbetarområde söder om Stockholm – han gjorde det redan i genombrottsromanen Svarta villan 1987 och senare i Vallmobadet 1999. I Seppan, befolkat av många av dem som flytt från andra världskrigets outhärdligheter, växer han upp med sina bröder, upptäcker ishockeyn, sexualiteten och litteraturen. Han föds i språk, lever i språk, smakar på och äter språk och blir författare.

Brunners föräldrar kom som flyktingar från Österrike 1947. Mamman vägde då 42 kg och pappan hade suttit i fångläger. Ernst fick heta Ernst – ”den allvarsamme” – efter pappans kamrat, som stupat sydväst om Moskva. De bor i Svarta villan i Tullinge, en arbetarkasern som hörde till AB Separator Gjuteri, Seppan kallad, som senare bytte namn till Alfa Laval. Till Seppan kom många flyktingar från Ungern, Estland, Finland och Polen. Klasskillnader – alla var inte gjutarungar – kulturkollisioner och olika familjemönster skildras rakt och osentimentalt. Skildringen av den idylliska barndomsmiljön är en solskenshistoria, dock inte helt utan skuggor och mörker, men Tullinge är världens centrum för den unge Ernst.

Sverige var jämförelsevis välmående under 50- och 60-talen, då Folkhems-Sverige ersatte Fattig-Sverige. Brunner kallar sin bok ”skönlitterär självbiografi”, vilket ger honom större frihet i förhållande till fiktion och sanning. Vad är då fiktion och vad är sanning i berättelsen? Enligt Brunner finns ingen objektiv beskrivning av verkligheten. Han gestaltar inte det han varit med om utan snarare vad han återupplever, medan han skriver, som sedan leder till ytterligare tankar och associationer. Samtidigt är skrönan aldrig långt borta. En hel del episoder känns igen från Svarta villan och Vallmobadet men hanteras nu på ett delvis annat sätt. Precis som i Vallmobadet ställer han idyllen i Seppan och krigets fasor i pappans minnesbilder mot varandra, vilket ger den skönlitterära självbiografin dess spänning. Han har alltid använt kontrasten som stilmedel i sitt författarskap, då han ställer krig mot fred, dåtid mot nutid och fiktion mot verklighet.

Brunner som ordglad ordvrängare är lite mera dämpad den här gången, då han försöker hålla sig så nära sanningen som möjligt. Ändå passar hans frodiga språk bättre till att skildra barndomsidyllen men är inte lika användbart till att skildra krigets fasor. Att han skriver lättläst och drastiskt humoristiskt behöver å andra sidan inte innebära att han förlorar i djup eller äkthet.Språket är lekfullt och ofta dråpligt med ett fantasifullt bildspråk och den humor han använder sig av kan verka grov men är nog mest känslig. Lämplig tidsfärg skapas genom att hänga upp berättelsen på diverse stora idrottshändelser som fotbolls-VM 1958 och Ingemar Johanssons VM-match i boxning mot Floyd Patterson 1959 eller på politiska händelser under det kalla kriget som Kuba-krisen 1962 och Kennedymordet 1963.

Eftersom Brunner och jag är årskamrater, känner jag igen mig i många av de detaljerade miljöbeskrivningarna och tidsbilderna och jag kan precis som han vältra mig som en valross i gamla minnen. Tonårstiden kallar han för ”kroppens tid”, då kroppen aldrig fick nog, men tonåringens könsdrift skildras ändå på ett fruktansvärt grabbigt sätt, vilket kanske blir bättre balanserat i senare delar. Som tonårig ishockeyspelare lever han i en ordtillblivelsens mikrokosm, där inget uttryck tillåts stelna utan byggs hela tiden på och förnyas. Om det går att bortse från den kaxiga grabbigheten, är Där går han väldigt god underhållning på en hög nivå. Brunner har törstat och druckit av livet i stora klunkar och han känns fortfarande som en frisk fläkt i svensk litteratur. Jag ser fram emot nästa del i sviten.