En egensinnig, vacker och våldsam novellröst

En beväpnad man håller på att förse sig med varor, kanske i en affär, då stormar tre andra beväpnade män, maskerade, in i lokalen. Den första mannen öppnar eld mot de tre männen och flyr sedan hals över huvud. Han flyr längs en väg och över en fotbollsplan och genom en park och sedan faller han helt plötsligt ned i en stor grop.Så här inleds en av novellerna i Irakisk Kristus av den irakiske författaren Hassan Blasim. Han har jämförts med Kafka, Jorge Luis Borges och en rad magiska realister, jag tycker även att novellerna emellanåt kan associera till Samuel Beckett och klassiska ryssar, som Fjodor Dostojevskij och Nikolaj Gogol, men framförallt är Hassan Blasim egensinnig, han har en distinkt egen röst, säkert också formad av den arabiska berättartraditionen.

Nere i gropen sitter en gammal man, endast iklädd ett höftskynke, som ger den flyende mannen rådet att inte vara rädd och så säger han, något kryptiskt, att det är som det brukar vara och att det som sker händer i enlighet med ett mönster. Ju mer man läser desto tydligare blir det att hålet i marken inte är vilket hål som helst, det är svårt att inte associera till Alice i underlandet. Den flyende mannen upptäcker sedan att det ligger ett lik i hålet, den gamla mannen, den kloka gubben, säger att det är en rysk soldat: ”Han stupade i skogen under vinterkriget mot Finland.” Den flyende mannen tror knappt sina öron men svarar genast: ”Du är verkligen knäpp.”Jag kommer att tänka på en annan fantastisk samtida berättare, argentinaren César Aira, när jag läser Hassan Blasims noveller. Både Aira och Blasim är begåvade med en sällsynt rik fantasi och deras berättelser känns på en och samma gång helt oförutsägbara och självklara. När man läser dem känns det ibland som om man läser litteratur för allra första gången.

Det lilla oberoende men offensiva Manchester-förlaget Comma Press, som är specialiserat på just noveller, var först med att ge ut Blasim på engelska. Mottagandet i både Storbritannien och USA har varit helt lyriskt. Irakisk Kristus är redan utsedd till en modern klassiker. Den svenska versionen av boken innehåller 17 ganska korta noveller, varav fyra är hämtade från Blasims förra bok. Novellerna utspelar sig i Irak, på flykt från Irak och i Blasims nya hemland Finland. Det Irak han skildrar har genomlidit ett krig med grannlandet Iran, förtrycket under en hårdför diktator, två invasioner, ockupation och år av sanktioner som slagit hårt mot civilbefolkningen.Blasims Irak har genomlidit en serie nationella trauman och många av novellerna är våldsamma. I den första novellen, ”Getternas sång”, bjuder en irakisk radiostation in människor att berätta om sina erfarenheter under den nyligen fallne diktatorns styre. Folk köar för att få berätta, det uppstår tumult, och den ena historien märkligare än den andra avlöser varandra, men, så plötsligt, tar berättelsen en oväntad vändning.Boken vittnar om tragedier av episka mått, men Blasim är verkligen ingen realist, hans Irak är snarare ett surrealistiskt helvete, plågat av självmordsbombare, bilbomber och sekteristiskt våld. Fantastiken har inget världsfrånvänt över sig, kanske var antirealistiska strategier nödvändiga för att kunna gestalta så svåra ämnen? Eller så är det helt enkelt den sorts litteratur Blasim vill och måste skriva?

I en novell upptäcker en man, nyss hemkommen från krogen, att det kommit in en varg i hans lägenhet. I en novell förekommer en tänkande hund. Men även om mycket skulle kunna klassas som magisk realism, så är vardagen, oavsett om det är i Irak eller Finland, hela tiden urskiljbar.Jag tycker att många recensenter lite väl enögt lagt tonvikt vid att novellerna bitvis är våldsamma, men våldet känns aldrig spekulativt, och Blasim skriver också sagolikt vackert, det gäller inte minst det vagt surrealistiska bildspråket. Det var länge sedan jag läste noveller med sådan språklig laddning.

Blasim är dessutom väldigt rolig, även om det till stor del handlar om svart och absurd humor. En favoritnovell är ”Kaninen i den gröna zonen”. Den handlar om två yrkesmördare som i väntan på vidare order bor i en välbevakad villa i Bagdads gröna zon. En av männen hittar en kanin som han ömsint pysslar om. En dag hittar han ett ägg i kaninburen, när han ska hämta kaninen. Det är inte helt lätt att lista ut slutet. Jonathan Moréns översättning är riktigt bra och Nina Ulmajas nya form till Panache-serien, som Irakisk Kristus ingår i, är väldigt spännande.