Att rädda den som inte vill bli räddad

Irakiska trupper samarbetar med amerikanska i ett försök att ta tillbaka ett av IS starkaste fästen, Falluja. Den irakiska premiärministern Haider al-Abadi har uttalat sig med tillförsikt och menar att de står i begrepp att befria Falluja och dess befolkning, som både varit i IS och Al-Qaidas klor.

De amerikanska styrkorna är dock mera uppriktiga om utmaningen de står inför. Ett av de största problemen är att man inte har en aning om hur stort stödet för IS är i området, som traditionellt är konservativt och djupt religiöst. Man misstänker att slaget om staden kan försvåras av internt motstånd från invånarna. Om det visar sig att många av de boende sympatiserar med terroristerna är utmaningen en annan och betydligt större.

Falluja är politiskt viktigt för den irakiske presidenten, som efter problem med att motverka terrordåd och självmordsbombningar måste visa att han är uppgiften med att bekämpa IS mogen. Regeringens linje är att stödet från civila i Falluja inte handlar om terroristsympatier, utan om att de boende varit lojala för att de fruktar för sitt liv. Det kan röra sig om en skönmålning: en del sympatisörer kommer sannolikt från Sunni-minoriteten, som sedan länge känner sig missnöjda med Shia-ledare i Bagdad.

Ett annat problem är hur man ska förhindra förödelsen som inträffat under tidigare konflikter med IS. Om Falluja ödeläggs kan man snart vara tillbaka på ruta ett: ett kokande missnöje bland befolkningen som leder till att de i desperation kan vända sig till terrororganisationer för stöd.

Att befria Falluja handlar inte bara om att befria en belägrad stad, utan också om att försöka stoppa en kultur med värderingar kring människoliv som handlar om propagandavärdet av att halshugga någon eller vilken summa man kan få för en sexslav. Det är begripligt att de irakiska styrkorna tvekar och vill skynda långsamt i kampen om Falluja.