Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson
Foto: Jörgen Johansson

Från läger till läger

Skaramangás Den tjugoandra februari i år kom Siwar till Grekland tillsammans med hela sin familj. Hans mor, far, lillebror och storebror gjorde som tusentals andra och tog sig över gränsen i en gummibåt. Det var kalla och tuffa timmar innan de gled i land på Lesbos. I tisdags flyttade de från ett provisoriskt läger i Pireaus utanför Aten till ett byggt läger i Skaramangás.

De två första månaderna tillbringades i ett läger strax söder om Makedonien och därefter har de bott i hettan under vägen i hamnen i utkanten av den grekiska staden Pireus. I onsdags tömdes den här platsen och ett par hundra flyktingar hämtades med bussar och forslades vidare runt om i landet. Många hade redan packat ihop sina saker och tagit sig därifrån. Siwar och hans familj blev lovade en plats att bo i Skaramangás.

Grekiska fastlandet är hett. På dagarna är det bortåt fyrtio grader i skuggan. Jag vågar inte ens gissa vad det innebär i solen. När mitt plan landade i tisdags kväll hade jag svårt att föreställa mig hur det kunde vara att tillbringa dagarna i ett tält under en bred väg i vad som kallas Port One i utkanten av Pireus. Det är i den här gigantiska hamnen som många av de flyktingar som tagit sig till Lesbos och andra grekiska öar har fått stanna innan de forslats vidare till olika platser runt om i landet.

Det handlar om en plats bland betong och grus. Vägen där ovan är som ett tak och sänker hettan en aning. Där under står hundratals tält och ingen vet helt säkert exakt hur många människor som tillbringat de senaste månaderna här. De allra flesta är från Syrien men här har också funnits folk från bland annat Afghanistan och Irak.
När jag kom hit i tisdagskväll var det fortfarande trettiofem grader varmt. En ganska stark vind hjälpte oss alla att få andas en aning. Solen var på väg ner och samtidigt som det bryggdes kaffe och te så delades det ut mat till dem som fortfarande fanns kvar här.
– Vi hoppas på vårt bästa, säger Siwar.
– De har berättat för oss att vi ska få bo hela familjen i någon slags container med luftkonditionering. Jag hoppas det blir bättre än tältet här under motorvägen.

Siwar växte upp i Hamah och har varit på flykt tillsammans med hela sin familj. Han har en dröm om att bli fotbollsproffs och den där bollen som är en av få saker han har fått med sig ligger alltid i ett tryggt förvar i hans ryggsäck.
– Det är sista kvällen här, fast det har de sagt ganska länge, berättar han.
– Varje dag har folk packat ihop sina saker och gett sig av. Det har gått så många olika rykten om vart det är vi ska och hur det ska bli.

Redan vid nio i onsdags förmiddags kom poliser, lastbilar, bussar och hamnpersonal för att samla ihop och se till att just den här delen av hamnen återigen blev tom och tillgänglig för bil och bussparkering. De allra flesta som hoppade upp och satte sig i bussarna hade bortåt fem timmars resa någonstans i Grekland. Siwar och hans familj hade fått ett papper som berättade att de skulle till Skaramangás som bara är ett par mil från Pireus ut med havet.
Jag hoppade in i en taxi tillsammans med Siwar och hans storebror Aram. De visade film i telefonerna och berättade hur de tillsammans med hela familjen lyckades ta sig från ett ställe till ett annat och hur de har fått hjälpa till att stötta sina föräldrar och lillebror under tiden i Grekland. Samtidigt som de har en otrolig hemlängtan så är båda väldigt tacksamma för att det gått så bra som det gjort och för att de nu äntligen ska få slippa hamnen och Port One.

När vi kom fram till Skaramangás kunde vi se havet på riktigt. Vände man sig om kunde man se containrarna. Här bor över 3 000 flyktingar i vad som ser ut som vita, rejäla byggbodar. Här finns luftkonditionering i det ena rummet vilket innebär att dörrarna måste vara öppna så att båda familjerna ska slippa hettan.
När Siwar och hans familj kommer att få en plats att bo i vet man inte än. Natten mellan onsdagen och torsdagen blev de dirigerade in i en container som redan var bebodd av sju personer. Familjen som bodde här lät inte dem komma in utan istället fick de ge sig iväg och sova hos vänner utanför området.

Skaramangás är stort och vissa familjer har redan fått börja sätta upp tält inne i en del av skjulen för att få någon slags tillfälligt boende. När de luftkonditionerade bodarna blir lediga vet man inte. Det handlar hela tiden om när folk blir skickade i väg till nästa station på vägen till vad som förhoppningsvis ska bli något nytt och tryggt i väntan på att få komma hem igen.
– Havet är vackert här, säger Siwar.
Han menar att det känns bättre än förra stället. Här finns dessutom ett par platser där man kan spela fotboll. Både inomhus och ute på asfalten. Han hoppas bara att familjen snart kan få ett eget rum.
– Jag vet helt säkert att den dagen då eländet är över så vill jag, mina bröder och mamma och pappa hem till vårt land igen.

×