Anti-teater med stor lyskraft

Samuel Becketts I väntan på Godot är en modern klassiker. En absurd pjäs som tycks ständigt aktuell. Nu spelas den på Malmö stadsteaters Intiman i regi av Carl Kjellgren.

På flera vis framstår I väntan på Godot som ett slags anti-teater eller dramatik som ligger nära Artauds idéer om ”grymhetens teater”. Artaud förespråkade nämligen teaterpjäser som inte drivs av handlingen och han förkastade alla försök till psykologisk realism.

Just avsaknaden av dramatisk kurva, de många upprepningarna och det faktum att andra akten egentligen är en upprepning av den första, om än med vissa förändringar, placerar Beckett nära Artaud. Ändå händer det saker i pjäsen, som att det till synes döda trädet börjar grönska. Men de två vagabonderna Vladimir och Estragon förblir där de är.

De två luffarna kan tyckas vara varandras spegelbilder, men riktigt så enkelt är det ändå inte. Det är Vladimir som kommer på idéer om att göra saker medan Estragon uppvisar en tendens att vilja försvinna, fly eller bara försjunka i total passivitet. Beckett ville själv inte ge några nycklar till hur pjäsen ska tolkas och lustigt nog förekommer ”recensent” som ett skällsord i pjäsen.

Pjäsen skrevs under 1940-talets sista år och hade premiär i Paris 1953, det vill säga i en tid då amerikanerna hade visat världen vad en atombomb kan åstadkomma och det kalla kriget hade inletts. Det vilar något postapokalyptiskt över det karga landskap där gestalterna befinner sig. Becketts anvisningar angående hur pjäsen ska spelas är noggranna och kan inte frångås. Rollerna får endast spelas av män. Trädet måste finnas med på scenen.

Till exempel ville Malmöbaserade Cirkus Saga och Karavan för två år sedan göra en version av ”I väntan på Godot” med kvinnlig rollbesättning men det stoppades av Becketts arvingar.

Det vilar något djupt rörande över vissa scener där rollfigurerna förbarmar sig över varandra. Men det förekommer också scener som leder tankarna till ultravåldet i A Clockwork Orange. Våldet och raseriet skapar en kontrast som får de ömma scenerna att lysa desto mer. Och jag tycker att såväl Göran Dyrssens Estragon som Tom Ahlsells Vladimir har lyskraft när de genomför de snabba växlingarna mellan grälsjuka och empati. De båda gör verkligt minnesvärda insatser i den här uppsättningen.

När luffarna konstaterar att de hållit ihop i 50 år så är det ett intressant faktum att Samuel Beckett kom att leva tillsammans med sin älskarinna och sedermera hustru Suzanne Déchevaux-Dumesnil ännu längre än så. Tillsammans hade de som aktiva i den franska motståndsrörelsen under kriget tvingats gå under jorden i en liten sydfransk by i över två år.

Därför har vissa uttolkare uppfattat ”I väntan på Godot” som ett slags metafor för den perioden. Vetskapen om det ger ytterligare en ingång till pjäsen. Beckett visste åtskilligt om hur det är att tillbringa lång tid i ständig väntan och hur det känns att sova på en höstack.

Fredrik Gunnarson gör en ypperlig Pozzo som ett slags bipolär steampunkfigur, en uppdaterad och parodisk tweedkonservativ. Sven Boräng är också utmärkt i rollen som Pozzos slav Lucky. När Lucky håller sin långa nonsensmonolog är det som om en samtida språkmaterialistisk poet klivit upp på scenen. Det går att framställa det här paret på lite olika vis, antingen med betoning på ekonomiska maktförhållanden eller med något slags sexuell underton.

Här balanseras detta på ett ypperligt vis.

Lars-Göran Ragnarssons förvuxne gosse som kommer med bud från Godot fungerar också fint i sammanhanget. Det är en roll med få repliker, men likväl är den viktig. Sändebudet är länken till den osynliga storhet som aldrig infinner sig.

Den svenske Beckettkännaren Percival, som under flera år korresponderade med dramatikern, har framhållit medkänslans betydelse i pjäsen. Just den aspekten lyfts på ett förtjänstfullt vis fram i Carl Kjellgrens regi. Det här är en mycket sevärd föreställning!