En avskalad roman om krigets brutalitet

Romanen Vi, de drunknade var Jensens dittills mest helgjutna verk och största konstnärliga framgång, men Den första stenen kommer inte långt efter.

Det är en roman om människor fångade i kriget i Afghanistan, om förlust och död, om kärlek, vänskap, förräderi och katastrof. En av hans tidiga reseskildringar handlade om Afghanistan, som han besökte första gången 1988 och som han sedan återvänt till många gånger.

I Den första stenen har han omvandlat sina upplevelser och erfarenheter av detta land, som är drabbat av ett krig som aldrig tar slut. Hans roman är en tankeväckande historia om krigets många ansikten och inte minst om vad kriget gör med människorna som deltar i det med sina kroppar.

Huvudpersonerna är en grupp unga danska män och kvinnor, som anmält sig till kriget, då de alla drivits av att utmana sig själva under extrema förhållanden men de prövningar som de utsätts för har ingen militär träning kunnat förbereda dem på. Överlevnad till varje pris blir deras enda uppdrag. Avskurna från omvärlden och förlorade i ett okänt territorium jagar de en övermäktig fiende.

Ena stunden är de förföljare och nästa stund förföljda tills de till sist inte kan skilja gott från ont, vän från fiende, verklighet från fantasi. Till sist tvingas de till en uppgörelse med sig själva.

Afghanistan är Asiens fattigaste land, en narkotikastat vars huvudsakliga intäkter kommer från varje års opiumskörd. Efter terrorangreppet 11 september 2011 förklarade USA krig mot det fundamentalistiska talibanstyret i Afghanistan, som då hyste Usama bin Ladin. Talibanstyret föll men därmed inte deras inflytande.

2014 avslutades Nato:s insatser officiellt och de afghanska säkerhetsstyrkorna skulle ta över ansvaret. Nato agerade på uppdrag av FN:s säkerhetsråd och eftersom Danmark är medlem i Nato deltog även danska trupper. Som mest var det 700 danskar på plats fram till 2014, då 43 av dem hade stupat. Sverige har rådgivare, stabs- och sjukvårdspersonal, c:a 50 personer, på plats.

Detta absurda krig skulle ha avslutats 2014, vilket inte skedde. En gång i tiden fanns en storhetsvansinnig amerikansk dröm om en militärseger över en fiende, som de inte visste något om. Talibanernas uthållighet garanterar att kriget blir ett evighetskrig men också det faktum att väst blint stödjer en korrumperad regim, som i den egna befolkningens ögon saknar all trovärdighet, enligt Jensen.

Han kan sitt Afghanistan, där han sett allt försämras från ont till värre. USA har till dags dato stoppat in 100 miljarder dollar, som hamnat i politikers, krigsherrars och ämbetsmäns fickor. I Danmark har det skrivits mycket om de danska soldaternas erfarenheter där men väldigt lite om Afghanistan som land och dess invånare. De unga danskarna som kom dit hade mest upplevt krig som dataspel, men i krigets Afghanistan var allt plötsligt på riktigt. Det är oerhört svårt att tvingas föra ett krig i ett främmande land, som man vet alldeles för lite om.

Jensen har hittat fram till en prosa som gör rättvisa åt de erfarenheter han gjort under sina vistelser i Afghanistan. Både som journalist och författare har han kunnat ge oss en bild av landets svårhanterliga konflikter och där till och med vardagen känns abnorm. Han tillrättalägger inte utan låter romanens huvudpersoner karaktärisera sig själva genom ord och handling.

Avskalad all berättarförklaring känns dialogen äkta och psykologiskt sann. Soldaterna brutaliseras av kriget, som är en maskulin värld som stinker av blod, svett och död, där rädslan tillsammans med den obeskrivliga hettan gör dem nästan vansinniga. Jensens språk är spänstigt och effektivt, avskalat och naket men ändå elegant och exakt i sitt sammanhang.

Det finns något gränslöst över hans sätt att skriva i denna olycksbådande svarta och pessimistiska historia, där han inte ger oss mycket hopp som människor.