Sa­merna i Norden firar 100-årsjubileum i år

Den 6 feb­ru­a­ri 1917 sam­lades en grupp sa­mer i Trond­heim i Norge för att dis­ku­tera rät­tig­hets­frå­gor. Ett år senare hölls ett mot­sva­ran­de möte i Östersund.

Det var starten på ett om­fat­tan­de ar­be­te för att ge sa­merna sam­ma rät­tig­heter som an­dra svenskar. För sa­mernas hi­sto­ria i Sve­ri­ge och Norge är do­mi­ne­rad av dis­kri­mi­nering och ra­sism.

Vid si­dan av den ra­sis­tiska synen, som om­fattades av många ”stor­svenskar”, handlade dis­kri­mi­neringen till stor del om en kon­flikt om land. På 1800-talet växte den svenska be­folkningen och myc­ket mark i Norr­land nyodlades. Ofta kom de nya jord­bru­ka­rna i kon­flikt med sa­merna, som av hävd an­vänt marken som ren­be­tes­land. Nyod­lingen ut­gjorde ett in­trång som för­svårade ren­sköt­seln.

Un­der de 100 åren har myc­ket hänt som för­bättrat sa­mernas si­tua­tion, även om för­domar fort­farande finns kvar. Ra­sis­tiska ytt­ringar fö­re­kommer fort­farande, inte min­st på nätet. Men sa­mis­kan är inte läng­re för­bju­den på skol­gårdarna.

1950 bil­dades Svenska Sa­mernas riks­för­bund som rö­rel­se för att fö­re­träda sa­mernas in­tres­sen. 1993 in­rättades Sa­me­ting­et, en stat­lig myn­dig­het dit sa­merna väljer re­pre­sen­tanter.

Men fort­farande har Sve­ri­ge inte ra­ti­fi­cerat FN-kon­ven­tionen om ur­be­folk­ningar för att det skulle ge sa­merna rät­tig­heter när det gäller mark­an­vänd­ningen som skulle på­verka gruv­drift, tu­rism och ener­gi­.

Ra­ti­fi­cering skulle kun­na vara en lämp­lig ju­bi­le­ums­pre­sent från riks­dagen.

Yng­ve Sunesson