Lek på allvar om maktkamp

På lördagskvällen var det premiär för Makt. Som framgår av förhandsintervjuer och programhäftet bygger Moomsteaterns nya föreställning, Makt, på en kollektiv process där alla i ensemblen fått vara med och addera text till föreställningens manus. Det säger sig självt att ett sådant textunderlag med nödvändighet får en viss spretighet och blir en smula vildvuxet. Där har regissören Helena Röhr haft en stor dramaturgisk utmaning.

För skådespelarna har det givetvis också blivit en utmaning, där var och en på sitt sätt och i sin egen rätt, fått möjligheten att iscensätta en personlig föreställning om vad det innebär att vara en makthavare. Det kan ses som en blandning av dramatiskt experiment med allvarligt syfte och en lustfylld teaterlek. Det lekfulla draget genomsyrar scenerna som avlöser varandra i ett relativt högt tempo.

Makt har undertiteln Make Malmö Great Again vilket förstås ger associationer till USA:s president Donald Trump. Mycket riktigt dyker det i en scen upp en Trumpliknande gestalt vid namn Dånald, utmärkt gestaltad av Therese Kvist, som gör en mycket personlig tolkning av rollen som despot.

I en därpå följande scen utsätts Dånald för en förförelseakt där en femme fatale vid namn Doris (spelad av Dennis Nilsson) visar att erotikens makt kan få presidenter och andra makthavare på fall. Det är något av en nyckelscen i den här collageartade föreställningen som mer påminner om en revy eller humorshow än en traditionell teaterpjäs.

Den inledande scenen hör annars till det mest minnesvärda i Makt. Inramat av dragspelstoner med melodier som ”Sådan är kapitalismen” framträder samtliga skådespelare i rollen som Olof Palme. Dessa Palmekopior turas sedan om att gå upp i talarstolen. Det som citeras är det berömda radiotal som Olof Palme höll 1965 om fördomar.

Onekligen ett av de allra bästa tal som Palme hållit och som även tonsatts av Latin Kings. Med tanke på att Moomsteatern är inhyst i Folkets hus på Olof Palmes plats i Malmö så uppstår det en speciell effekt. Skratten som utlöses av de mycket lyckade och träffsäkra Palmeimitationerna blandas med påminnelsen om en annan tid. En tid då den politiska debatten såg annorlunda ut och präglades mer av idéer och ideal än krassa ekonomiska resonemang. Det är på en gång ett humoristiskt nummer och en varmt nostalgisk erinran om idén om allas lika värde. Dessutom har Palmes tal uppdaterats, bland annat med en formulering om sexuellt likaberättigande.

Det bjuds på åtskilliga överraskningar och ett par scener på temat maktkamp i företagsvärlden hör också till föreställningens höjdpunkter. Särskilt dråpligt blir det när Frida Schriver sitter vid chefsskrivbordet och dirigerar medarbetarna/undersåtarna i en Hela havet stormar-lek. En efter en avskedas de anställda. Det är en grym lek men det är stor komik i hur den framställs.

Det ska också sägas att samtliga i ensemblen gör individuellt starka insatser och det mesta möjliga av de roller som de för övrigt själva fått välja. Därmed också sagt att Makt blir ett slags provkarta på olika inre föreställningar om makten att begära och bestämma.

Ytterst handlar det om en uppvisning av maktbegreppets komplexitet och hur makt också hänger samman med möjligheter till självförverkligande. Även om ett slags revybetonad humor löper som en tråd genom föreställningen så är den också djupt tankeväckande. Allvaret finns hela tiden där och bubblar under ytan för att emellanåt bryta fram. Jag hade stor behållning av Makt och kan varmt rekommendera ett besök på Moomsteatern.