Hjärtläkare med koppling till igelkottar

Det var 1961 och Bengt W Johansson var ung läkare.

– Nu är ju pacemakern en vardagsvara. På den tiden var det inte det, säger Bengt W Johansson och berättar att det hos den äldre läkargenerationen – det vill säga cheferna – fanns en tveksamhet till den här nymodigheten.

Han säger att yngre läkare såg att det fanns patienter där en pacemaker var den uppenbara åtgärden.

– Men man brydde sig inte så mycket om förslag från unga läkare.

Men, säger han, han hade pratat ihop sig med kollegor på hjärtkirurgen. Och en dag fick de sin chans.

– Det fanns en patient som hade upprepade svimningsanfall därför att hjärtat hade stannat. Nu kom han in igen.

– Jag hade jour, all ordinarie personal hade gått hem, så jag bestämde själv.

Hjärtkirurgerna var alltså förvarnade.

– Jag såg chansen och slog en signal till thoraxkirurgen. Han satt och åt middag.

Måltiden avbröts, patienten fick sin pacemaker och blev bättre – och nu förändrades de äldre kollegornas inställning, berättar Bengt W Johansson.

I sin doktorsavhandling, som godkändes 1966, kunde han också visa att överlevnaden ökade hos patienter med rubbningar i hjärtrytmen om de fick en pacemaker inopererad.

Att han skulle bli läkare var inte självklart för Bengt W Johansson när han växte upp.

– Jag valde länge mellan att bli läkare och lärare, berättar han.

I det senare fallet hade han inspirerande föredömen hemma:

– Far var folkskollärare, mor var småskollärarinna.

Efter gymnasiestudier på Katedralskolan i Lund blev det ändå så att han påbörjade sin läkarutbildning.

Det var många studenter, så när det blev dags att börja studera ute på kliniker, så räckte inte platserna i Lund till.

– Jag blev förpassad, som vi tyckte då, till Malmö.

Men Malmö allmänna sjukhus visade sig vara ett bra ställe att arbeta på för en ung läkare. Där fanns flera världskända namn att ha som förebilder.

Till exempel Gunnar Biörck, som var hans chef innan han flyttade vidare till Serafimerlasarettet i Stockholm och blev allmänt känd som kung Gustaf VI Adolfs livmedikus.

Det var Gunnar Biörck som på 1950-talet sådde fröet till Bengt W Johanssons intresse för igelkottar.

När man opererade hjärtan fanns på den tiden ett stort hinder. Någon hjärt-lungmaskin fanns inte då; det gjorde att man helt enkelt måste stoppa blodcirkulationen när man opererade hjärtat.

Det betydde att kirurgen inte hade så mycket tid på sig innan man riskerade permanenta skador på hjärnan.

– Men om man kan sänka kroppstemperaturen så tar det längre tid innan hjärnan skadas vid ett cirkulationsstopp, säger Bengt W Johansson.

Man hade lyckats få ner temperaturen på patienterna en del och kunde på det viset vinna lite operationstid. Men det var fortfarande alltför bråttom för kirurgen.

Forskarna undrade om det fanns något att lära av igelkottarna. Deras kroppstemperatur sänks kraftigt under vinterdvalan.

– Pulsen går ner från 180-200 till 10 slag i minuten. De andas ett par gånger i halvtimmen, säger Bengt W Johansson.

Han fick i uppdrag att studera igelkottarna närmare. Bland annat med EKG.

Han förstod snart att det skulle vara extremt svårt att göra människan till en igelkott för en stund:

– Det är ju mycket mer än hjärtat. Det behövs en hel fysiologisk omställning för att klara av det. Det är många faktorer som spelar in.

Nu kom ju hjärt-lungmaskinen och löste problemet – den första operationen med en sådan gjordes i USA 1953.

Men Bengt W Johansson fortsatte intressera sig för igelkottarnas cirkulation och hade upptäckt att det fanns fler än han som höll på med liknande forskning. Han och några kollegor bildade därför ett igelkottsällskap, med det latinska namnet societas erinacea – inträdesavgiften var att hålla en föreläsning där ordet igelkott nämndes minst en gång.

Det där har lett till att människor, i alla möjliga sammanhang, passat på att ge Bengt W Johansson en igelkott – han har dem i alla möjliga material, modisjanger och storlekar. Så många att hans samling igelkottar nämns i Guinness´ rekordbok som den största i världen:

– Den mänskliga fantasin när det gäller att framställa en igelkott är helt fantastisk.

Bengt W Johansson blev i mitten på 1960-talet själv chef för hjärtavdelningen på Allmänna sjukhuset i Malmö och var det fram till 1990, då han gick i delpension.

Vi frågar honom vilken skillnad han själv tycker han har gjort under sitt yrkesliv.

– Ja, det är väl två saker. Den ena är fortsättningen på det här med pacemakeriet. Jag såg en möjlighet att registrera EKG under en längre tid med hjälp av en sändare. Det var svårt att få upp något intresse för det; nu är det ju rutin i utredningar av rubbningar i hjärtrytmen.

Den andra saken är behandlingen av patienter efter operation.

– När jag började var det så att när man haft en infarkt fick man ligga på sjukhus i sex veckor, och den första veckan fick man inte ens röra sig.

Bengt W Johansson verkade för att få igång en viss fysisk aktivitet så fort som möjligt.

– Jag intresserade mig för levnadssättet, hur man ska följa upp en god läkning.

Det ledde till ett gott samarbete med till exempel Hjärt- och lungsjukas förening, där han är hedersmedlem.

Bengt W Johansson har också ett stort intresse för mat och är en av grundarna av Skåneländska gastronomiska akademin.

Det intresset har han lyckats kombinera med sitt yrke; han har gett ut två kokböcker, där kåserande texter kring hjärtat och dess funktion och dysfunktion varvas med recept på mat som är nyttig i just det sammanhanget. Gudaspis för hjärtat heter den senaste, den förra hade titeln Hjärtdoktorns gastronomiska strövtåg och den hade hustrun Anita illustrerat.

Han är också medicinhistoriskt intresserad. Till exempel är han mycket medveten om vem Gustav Nylin var.

– Han var pionjär på många områden inom kardiologin i mitten på förra seklet.

Därför känner sig Bengt W Johansson mycket hedrad av att Svenska Kardiologiföreningen nyligen beslöt att uppmärksamma hans insatser för hjärtmedicinen genom att tilldelad honom sin Nylin-medalj vid en högtidlighet i Malmö.