Löfven kan stödja Alliansen!
Det kom ett intressant besked i riksdagens partiledardebatt som hölls strax innan riksdagen avslutar vårsessionen nästa vecka.
På en direkt fråga från Annie Lööf om Stefan Löfven kan tänka sig att stödja en Alliansregering om det blir väljarnas utslag svarade han att han vill ”ta alla de möjligheter som finns till blocköverskridande samarbete”.
Det han sa innebär att om Alliansen blir större än det regeringsunderlag som Löfven kan skrapa ihop efter 2018 års val kan han tänka sig att samarbeta med en sådan Alliansregering. Det skulle vara unikt i svensk politik, eftersom S tidigare samarbetat bara när partiet själv har styrt (förutom under den akuta ekonomiska krisen 1992-93).
Spelet om regeringsmakten var annars ganska lite närvarande under den här debatten. Men när Löfven i en replik till Annie Löfven ställde frågan om Annie Lööf kunde tänka sig blocköverskridande samarbete tog hon chansen att bolla tillbaka frågan.
Centerpartiet har varit tydligt med att en regering som är beroende av Sverigedemokraterna inte är tänkbar. Det ifrågasatte inte heller Löfven i det ganska avspända replikskiftet. Men om inget block får egen majoritet men en Alliansregering kan bildas utan aktivt stöd av SD måste S släppa fram den. Löfvens svar att han tar alla chanser till blocköverskridande samarbete borde vara en öppning för just det. Om han håller fast vid sina ord var det en tacksam present till Annie Lööf och Alliansen.
Annars inleddes debatten ungefär som vanligt. Stefan Löfven hävdade att han ”ärvde ett stort budgetöverskott, hög arbetslöshet och en välfärd med stora revor”. Nu däremot är utvecklingen positiv. Att många ekonomiska kurvor går åt rätt håll fick han erkännande för från flera, till och med Jimmie Åkesson. Däremot var åsikterna som sig bör skilda om orsakerna och om regeringens insatser är riktiga.
Anna Kinberg Batra var kanske något mindre stel än tidigare men hade bara slagord att komma med. När hon betonar bidragstak och integrationsplikt som medel för att nyanlända flyktingar snabbare ska komma in på arbetsmarknaden lägger hon hela ansvaret på individerna, trots att omfattande institutionella svårigheter är de viktigaste hindren för att få jobb och de allra flesta inte vill något hellre än just att få ett jobb.
Miljöpartiets Isabella Lövin ägnade alla sina minuter åt klimat- och miljöfrågorna. Det är ett nog så viktigt ämne men politiken är trots allt lite större än så. Ändå blev hon pressad av Annie Lööf för Miljöpartiets eftergifter åt S om kolkraften, införandet av skatt på solel och höjd skatt på biobränslen. Att utsläppen av koldioxid ökade förra året hade hon inte heller någon bra förklaring till. Satsningen på att rädda MP kvar i riksdagen på en tydligare miljöprofil än nog rätt tänkt men lyckas knappast med så svag argumentation.
Jimmie Åkesson försökte bredda sitt parti genom att prata om arbetet mot brottsligheten och problemen i sjukvården, vilket många andra också gjorde. Men efter att ha blivit pressad på brottsligheten i den egna riksdagsgruppen och sin partisekreterares uttalande om ”islam som en trojansk häst” tog han inga fler repliker och var tyst resten av debatten.
Som Annie Lööf påpekade var företagandet inte någon stor fråga i debatten. Kanske, som hon talade om, för att bara elva procent av företagarna tycker regeringen för en bra politik. Det är ändå företagen som är avgörande för att fler ska få jobb. Stefan Löfven hade inga bra svar.
Som helhet gav debatten intrycket av att Annie Lööf är stark medan Anna Kinberg Batra liksom Miljöpartiet har fortsatta problem. Men det är ett år kvar till valet.