Att rädda Sve­ri­ges bin vik­tigt för skör­da­rna

I Sve­ri­ge finns det cir­ka 300 oli­ka arter av bin (dit räknas ock­så hum­lorna). En tred­je­del av arterna är röd­lis­tade, allt­så hotade av ut­rot­ning.

Har det nå­gon be­ty­del­se? ja, om vi vill fort­sätta äta svens­ka äpp­len och an­nan frukt. Det spe­lar ock­så stor roll för mån­ga an­dra grö­dor och inte mi­nst för mån­ga vilda växter, som är be­roende av oli­ka sorters bin för sin pol­li­nering och där­med för att kun­na leva vi­dare kom­man­de år.

Det finns mån­ga or­saker till att biarter har fått det svårare. Att en tred­je­del av åker­marken lad­es ned un­der 1900-ta­let är en vik­tig or­sak. När bus­kar och skog tagit över finns det inte så mån­ga blom­mor för bina att tömma på nek­tar och där­med pol­len att föra vi­dare till an­dra blom­mor.

Jord­brukets pro­duk­tions­former är ock­så en bov i dra­mat, i Sve­ri­ge lik­som över hela världen. Stor­ska­lig­heten har gjort att zoner där vilda blom­mor kan fö­re­komma, som åker­hol­mar, sten­gär­des­gårdar och di­kes­kanter, har för­svunnit.

Trafikverket har ock­så spelat en ne­ga­tiv roll. Väg­kanterna slås ibland in­nan blom­morna fått chansen att fröa. När nya vägar byggs prio­ri­teras inte hel­ler en va­rierad flo­ra.

Mån­ga har in­sett att bin av oli­ka slag be­hövs, om skör­da­rna av oli­ka grö­dor, inte mi­nst frukt och bär, ska bli goda även i fram­tiden. In­satser görs av mån­ga bön­der som un­dan­tar vissa ytor där blom­morna får leva – av egen­in­tres­se men vär­de­fullt för alla. Så går det att göra ock­så i vil­la­träd­gården.

Yng­ve Su­nes­son