Jonas Sjöstedt är inte farlig
När Jonas Sjöstedt (V) i SVT-Aktuellt fick frågan om han någonsin har kränkt en kvinna svarade han nej. Nej, det hade han inte gjort, men han kände trots det att han var medskyldig. Han hade, trodde han, avstått från att reagera när andra män betedde sig svinaktigt.
Metoo-rörelsen har även fått mig att fundera. Jag kan inte heller påminna mig att jag har trakasserat eller kränkt någon kvinna, men jag vågar inte vara lika tvärsäker som Jonas Sjöstedt. Och ju längre bakåt i tiden jag gräver, desto osäkrare blir jag. Trots allt, tiderna har förändrats och därmed samhällets och mina egna normer. Guskelov.
Den senaste tidens debatt har känts som ett slags reningsbad. Ett mycket välkommet reningsbad. Det finns uppenbarligen ett omfattande förtryck av kvinnor. Det finns i alla miljöer och inte ens kvinnor med mycket makt kan vara säkra på att undkomma tafsande fingrar.
Det finns en del som ondgör sig över att enskilda hängs ut, att skampålen har fått en pånyttfödelse. Jag håller med. Jag förstår verkligen sensationsvärdet när en av landets näst intill certifierade mysfarbröder avslöjas som en ömklig kvinnoförnedrare. Samtidigt känns det primitivt att anklagelserna framförs på löpsedlarna och inte i en domstolslokal.
På samma sätt känns det lite knepigt att stort och smått blandas i flodvågen med berättelser. Risken finns att de riktigt allvarliga övergreppen, de brottsliga handlingarna, drunknar och försvinner bland alla vittnesmål om obehagliga blickar och ovälkommet flirtande.
Samtidigt illustrerar omfattningen att det handlar om ett strukturellt problem, att det inte är en slump att det i huvudsak är flickor och kvinnor som drabbas.
För att kunna göra något åt ett samhällsproblem måste vi prata om det. Drabbade måste kliva fram och ansvariga politiker och andra måste bekräfta att de förstår allvaret. Därför är Metoo-rörelsen viktig.
Det finns emellertid en risk att ansvariga politikers reaktion och retorik snarare förstärker oron än lugnar. Det är lätt att begripa kraven på hårdare tag. En första förutsättning för att vinna människors förtroende är att bekräfta deras verklighetsuppfattning. Och många uppfattar att verkligheten är otrygg. Nästan var tredje kvinna är enligt Brottsförebyggande rådet rädd för att röra sig ute i det egna bostadsområdet. Orsakerna är förstås flera, som trakasserier, skjutningar och annat våld.
Statistik som visar att brottsligheten totalt sett inte ökar lugnar knappast. Det krävs konkreta åtgärder. Ja, jag håller med om kravet på hårdare tag mot brottslighet och brottslingar. Det behövs fler poliser och framför allt poliser med resurser att ta itu med de kriminella gängen.
Men. Det gäller att undvika en retorik som bryter ner den tillit och det förtroende som behövs för att samhället ska fungera. När kriminalitet på ett självklart sätt förknippas med invandrare eller män, då är det inte bara fel och fördomsfullt, det riskerar även att öka otryggheten.
Det är viktigt att synliggöra samhällsproblem, men vi måste akta oss för är att skuldbelägga människor kollektivt.
Kort sagt, jag tror inte någon kvinna behöver vara rädd för Jonas Sjöstedt bara för att han är en man.
Lars Stjernkvist