André Nilsson som Bastian i Den oändliga historien. Foto: Emmalisa Pauly
Viktoria Andersson som Artreyu i Den oändliga historien. Foto: Emmalisa Pauly
Barnkejsarinnan. Foto: Emmalisa Pauly

Varmt och fartfyllt

Teater/Recension

Att bestämma sig för att förvandla Michael Endes klassiker Den oändliga historien till teater är att lägga ribban riktigt högt. Berättelsen är rik och komplicerad, med mängder av intriger och filosofiska bottnar. Går det verkligen att ge en drygt timslång scenkostym åt en sådan sprängfylld tegelsten till bok?

Malmö Stadsteaters uppsättning börjar, liksom Endes berättelse, med att huvudpersonen Bastian flyr från ett gäng mobbare, in på ett gammalt antikvariat där en mystisk bokmal till farbror presenterar honom för ett gammalt praktverk med den fantasieggande titeln Den oändliga historien. Bastians flykt från mobbarna, från sorgen över sin döda mamma och från besvikelsen på en far som inte kan hantera situationen, fortsätter in i boken där landet Fantásien befinner sig i akut fara. Märkliga, skrämmande tomrum har börjar dyka upp överallt, och Fantásiens invånare vänder sig till Barnkejsarinnan för råd. Hon visar sig dock vara svårt sjuk, och den enda som kan rädda henne är Atreyu, en blott tioårig jägare och stigfinnare från Gräsfolket som modigt ger sig ut på det diffusa räddningsuppdraget.

Pjäsen varvar, precis som boken, Bastians läsande med Atreyus äventyr, tills de slutligen har vävts så tätt samman att de möts. Just det här varvandet mellan berättelsens båda lager tillhör de grepp som rentav funkar bättre på scen än i skriftlig form eftersom Bastian, rent fysiskt, kan sitta mitt inne i Atreyus verklighet och läsa. Det blir en elegant illustration av den magiska förflyttning in i fiktionens värld som en riktigt bra bok kan åstadkomma.
Att få göra scenografi, kostym och mask till ett fantasifyrverkeri av Den oändliga historiens kaliber måste vara fruktansvärt roligt, och Daniel Åkerström-Steen och Åsa Trulsson förvaltar uppdraget med humor och finess. Scenen glittrar och sprakar och flödar över av omsorgsfullt uttänkta detaljer. Omsorgsfullt uttänkt är även den koreografi med vilken Viktoria Anderssons Atreyu bokstavligt talat dansar fram på Jan Vesalas häst/drake. Fiffigt och vackert, vilket även kan sägas om flera av Sven-Erik Anderssons finurliga ljuslösningar. Rebekka Karijords nykomponerade musik utgör en effektiv stämningsskapare som gärna hade fått flöda i ännu rikligare omfattning.
Skådespeleriet är, precis som man kan förvänta sig, generellt fläckfritt, och min medhavda trio av experter, tio till 13 år gamla, gör tummen upp när ridån gått ner.

Den av dem som läst boken kan dock inte låta bli att konstatera att mycket saknas eller har ändrats och jo, så är det. För att besvara den inledande frågan – nej, denna korta exposé av nedslag i Endes universum kan inte riktigt mäta sig med originalet. Visst snuddar man vid några av bokens stora underliggande teman, som sorg, utanförskap och verklighetsflykt, och man gör det med uppenbar kärlek till sin unga publik, men de där riktigt hisnande existentiella perspektiven kommer man aldrig nära, och de berättartekniska genidrag som präglar inte minst slutet i Endes förlaga lyser helt med sin frånvaro.

Den oändliga historien är en ganska krävande bok för ganska stora barn, eller rentav ungdomar, men i denna scentappning känns den undre åldersrekommendationen på sju år en smula missvisande. Jättespindeln Ygramul är möjligen lite läskig för de allra minsta barnen, men i övrigt är det här en föreställning vars tilltal drar åt det lite yngre snarare än det lite äldre publiksegmentet.

För den som läst boken är det svårt att inte känna viss längtan efter Endes komplexitet. För den som saknar denna referensram, och, som sagt, för en lite yngre teaterbesökare, lämnar emellertid detta varma och fartfyllda äventyr säkerligen inte mycket övrigt att önska.

DEN OÄNDLIGA HISTORIEN
Malmö Stadsteater, Hipp
av Michael Ende i dramatisering av Nina Wester
Regi: Nina Wester
Scenografi och kostym: Daniel Åkerström-Steen
Kompositör: Rebekka Karijord
Ljus: Sven-Erik Andersson
Ljud: John Conlon
Koreografi: Jan Vesala och Viktoria Andersson
Mask: Åsa Trulsson
På scen: André Nilsson, Viktoria Andersson, Göran Dyrssen, Jan Vesala, Lars-Göran Ragnarsson, Mari Götesdotter, Josefin Iziamo, Sarah Brommann och Anna Brommann (statister)

Dagens fråga

Borde damfotbollen få mer fokus och resurser?

  • JA (61%, 244 Röster)
  • NEJ (39%, 157 Röster)

Antal röster: 401

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×