Vill skapa dialog med rummet

Efter 36 år är Vassil Simittchiev tillbaka i Lunds Konsthall med en utställning som inspirerat och inspirerande kuraterats av konsthallsintendenten Emil Nilsson i samarbete med Simittchiev-kännaren Hans Carlsson.

Från början hade Simittchiev helst velat fylla Konsthallen med ingenting – för att på så sätt låta tomhet och tystnad ingå i en dialog med Anselms byggnad. Ett koncept som vore typiskt för konstnären som alltid arbetat i dialog med rummet (dock framför allt utomhusrummet) men som konsthallspubliken förmodligen skulle ogilla.

Litet motvilligt gick konstnären med på att skapa ett fåtal nya verk som skulle visas på bottenvåningen. Och för att övervåningen inte skulle gapa helt tom fylldes den med välvalda, tillbakablickande smakprov i form av skisser och fotodokumentation på konstnärens tidigare - ofta storskaliga – projekt. Resultatet blev en på en gång aktuell, uppdaterad och återblickade utställning, fylld av aha-upplevelser, leenden och minnen som dessutom berikas av kulturjournalisten Dan Jönsson initierade förord.

Född i Bulgarien, verksam i Malmö. Vassil Simittchiev är konceptkonstnär och därmed – på det idémässiga planet – nära besläktad med konstnärer som Joseph Beuys, Robert Smithson och inte minst landsmannen Christo. Gemensam nämnare: den visionära gestaltningen där den konstnärliga idén är viktigare än genomförandet av den.

Och att genomföra konsten som idé är ingen lätt sak. För att kunna göra det flydde Simittchiev den kommunistiska diktaturen i Bulgarien 1975 och kom till Malmö, möjligen för att finna att konstgestaltning är lika gäckande som guldskatten vid regnbågens fot. På en urtvättad T-shirt, som pryder en vägg i konsthallens entrésal står tryckt ”KONST ÄR ALLTID NÅGONTING ANNAT” – något annat än det man föreställt sig; en gäckande massa som låter sig formas om och om igen utan att egentligen bli till något. En tanke som också visualiseras i projektionen The Mass som visas på konsthallens tegelmur mot Mårtenstorget: ett par händer kramar oupphörligt, men utan synligt resultat, en klump lera.

En massa nästintill magisk - ett arbetsmaterial som också fascinerade Einstein, vars relativitetsteorier tar avstamp i en formel som laborerar med förhållandet mellan massa, ljus, energi, just de element som hela Simittchievs konstnärliga gärning bygger på.

I konsthallens bakre rum visas videoinstallationen Ekvationens hemligheter som konstnären givit sig i kast med. För att avslöja? För att bevisa? För att omkullkasta? Jag blir svaret skyldig.

Einsteins relativitetsteorier inbegriper, liksom Simittchievs konstnärskap, också en tidsdimension. I övre våningen visas skissen till ett av hans så kallade Fasad-projekt. Ett hus på Rådmansgatan i Malmö skulle rivas för att ge plats åt Triangel-komplexet. Simittchiev ville rädda den vackra fasaden genom att breda ut den på en gräsmatta i Pildammsparken. Ett sätt att bromsa tiden. Att bevara ett kollektivt minne.

Det blev förstås tummen ner. Det går inte att hejda tiden. En insikt som konkretiseras i konsthallens installation Förstörelsen som består av träd, stenar och grus, ett stycke natur som på vägen mot utplåning funnit en tillfällig fristad.

Att skapa en dialog med det omkringliggande rummet är en av hörnstenarna i Simittchievs konstnärskap. Vid utställningen i Lunds konsthall 1981 hade han klätt in hela fasaden i spegelfolie som fick Mårtenstorget spegla sig och dansa i takt med vindens rörelser. Några år senare, 1985, täckte han Hjälmarekajen i Malmö med 6 000 kvadratmeter glas som skapade en mötesplats mellan himmel och kajstenar innan tunga lastbilar kraschade glasen och löste upp det illusoriska mötet.

Ett eko möter i Lunds konsthall, där marken i den inre ljusgården täckts av glas. Och glaset fångar upp himlen, molnen, regnet, löven, frosten, fågelspillningarna – en fortgående dialog med ständiga förändringar, en rörelse i tiden och rummet lågmält arrangerad och orkestrerad av konceptveteranen Vassil Simittchiev som någon gång i år kommer att fira sin åttionde födelsedag.