”Vi vill ha en berg- och dalbana i känslor”

SVT:s ambition är att dra slutsatser från föregående år och hitta nya infallsvinklar för att se vad man borde göra annorlunda i den kommande Melodifestivalen.

– Speciellt när formatet i många beståndsdelar är hyfsat fast efter att vi skruvat på den biten i många år blir det nu innehållssidan som vi jobbar mycket med för att skapa dynamik i underhållningen, säger Christer Björkman.

Förra årets tävling gjorde att Mello-teamet drog en speciell slutsats. Att tävlingen var så bra och jämn att den riskerade bli tråkig.

– Man får inte de tvära kasten och man tappar i själva underhållningsvärdet. När allt har som mål att bli en hit på det radioanpassade, streaminganpassade sättet så smalnar det av. Men meningen är att vi ska vara spretiga, roliga, något att snacka om. Man ska förfasa sig. Man vill ha en känslomässig berg och dalbana i programmet.

Melloredaktionen satte sig ned och funderade. Och började leka med hur man definierar en hit.

– Kan det var något annat än bara få bekräftelse genom radiospelningar och streamings. Ja, vi hittade vissa exempel som var hits på andra grunder.

Björkman och co tittade igenom de stora sommarprogrammen i tv som Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset och hittade medverkande artister som blivit folkkära på annat sätt. Jakten på andra sorters uttryck för att bredda utbudet i Mello drog igång.

– När vi började tänka så dök det upp en massa andra artister och uttryck som vi kanske översett lite. Det har vi plockat in i år. Det blir kul att se vad det gör för programmet, för debatten och för eftermälet. Det har vi inget svar på förrän om ett år. Vi får se vad folk går igång på.

Dansbandet Rolandz och Edward Blom är exempel på artister som Christer Björkman ser fram emot att följa. Men det finns många fler.

– Man kan tänka sig att de blir något man sjunger med i som någon slags allsång.

Många av artisterna, förutom de nämnda, har tittarna ingen aning om vad man kan förvänta sig av. Många är helt nya, vilket borgar för oförväntade upplevelser.

Vad tycker tittarna om det där med 18 nya artister. Blir de mer lockade?

– Nej, jag tror att all förändring rynkas på näsan åt först. Man vill vara trygg och veta vad man får. Det tycker man om som känsla. Men om vi alltid skulle leverera det så blir tittarna jätteutleda på ickeförändringen. Om vi inte tvingade på förändring skulle alla format tappa. De måste utvecklas och förändras. Det finns något motsägelsefull i detta. I förstone säger man alltid, nej jag vill inte ha förändring. Men om jag inte får blir jag uttråkad. Så man får inte lyssna på det, man måste påtvinga förändring.

Mer nytt – eller halvnytt – i årets Mello är att man har enbart en programledare. Senast var det Petra Mede som ensam 2009 ledde programmet.

– David Lindgren blev omåttligt populär förra året. Vi hann inte visa mer än en bråkdel av honom i och med att de var tre programledare. Då blir det också så att alla får en roll i en konstellation och där får de hålla sig.

Nu hyser Björkman stora förhoppningar på Lindgren.

– Det ska bli oerhört kul att följa hans resa och utveckling. Och så är han väldigt ”likeable”, sympatisk och varm. Det är viktiga värdeord i det här programmet. Man ska känna sig omfamnad och välkommen som publik och tittare och det gör man med David Lindgren.

Nytt är också förändringar i poängsystemet som gör att internationella juryn inte kan köra över tittarnas röst lika lätt.

– Nej, inte i samma utsträckning, men det kan vara så att resultatet fortfarande inte är överens mellan tittarnas röster och internationella juryns röster. Och det är meningen. Vi försöker ju skicka det nummer som är absolut mest lämpligt för den europeiska marknaden. Och juryn har lyckats bra, från 2011 är vi världsbäst i Europa och det är mycket tack vare dem.

När skillnaden blir för stor är det ändå inte bra och därför korrigerar man systemet.

– När vi gjorde om finalen från tio till tolv tävlande nummer blev det automatiskt en förskjutning i balansen, det blev större spridning, Folket röstar på alla tolv, men jurygrupperna samlar sina röster på sju. I regel har jury och tittare ungefär samma sju som de gillar bäst, men i och med att det blivit så jämn kvalitet och alla låtar i finalen är bra slätas resultaten ut. Folk röstar på allting, de tycker att allting är bra och folk har olika smak. Man röstar på det man tycker med hjärtat. Men i finalen är det lite så att man ska lyfta blicken, lämna sin egen smak och rösta mer strategiskt, se vad som funkar i Europa. ”Det är det jag gillar men jag förstår att den har större chans”, så kan man tänka.

Det är mycket att kräva av tittarna?

– Ja, men kanske kan man reagera på röstningen med de elva länderna som pågår tar en stund. Under den tiden hinner man höja blicken och tänka på att en låt ska iväg ut i Europa.

Hur många låtar har vi som kan ge Europa en match i år?

– Vi har ganska många. Det är ett angenäm situation att det finns många alternativ, åtminstone fem. I dagsläget har jag väldigt svårt att sia om hur det kommer att gå. Oftast brukar man i det här skedet kunna koka ner det till två möjliga vinnare, men det går inte i år. Det beror på hur det tas emot, hur de levereras. Inte minst hur de nya uttrycken tas emot. Vilka bryter igenom och fångar hela publiken? Vem gör en Hasse Andersson? Någon kommer att göra det. Det är jag säker på. Någon kommer att samla alla från unga till gamla. Och det kommer att röra till det i grytan, lovar Christer Björkman.

I år finns bara en skånsk tävlande artist, Kikki Danielsson.

Varför är det så?

– Jag vet inte, men vi har ju bränt av Skåne så många gånger. Erik Saade, Sanna Nielsen, Måns Zelmerlöw, Frans Jeppsson Wall. Och vi har haft programledare från Skåne hela vägen. Vi får ge övriga Sverige en chans i år i alla fall, säger Christer Björkman med ett skratt.