Mänsklig sårbarhet på Wanås

Chiharu Shiota. Katarina Löfström. Poul Gernes. Tre separata konstnärskap ger profil åt årets konstsommar på Wanås.

Skenbart oförenliga är alla tre ändå underordnade ett mänskligt, närmast existentiellt, tema.

Människans sårbarhet och utsatthet, hennes i frågasättande perceptionsförmåga, hennes sociala behov och kompetenser belyses ur skilda vinklar av den i Berlin verksamma, japanska performance- och installationskonstnären Chiharu Shiota, av svenska Katarina Löfström som i videoverk och installationer ”leker” med musikaliska algoritmer och ytor som ömsom reflekterar, ömsom öppnar sig mot oändliga djup, alternativt rymder och slutligen dansken Poul Gernes vars Pyramid (tidigare visad på Louisiana) tack vare en donation nu fått en permanent plats i parken med fri utsikt mot slottet och den stora dammen.

I en av de stora stenladorna, i interiören karakteriserad av sitt branta takfall och helt öppna, grovt tillyxade takstol, har Chiharu Shiota byggt upp en huskropp i tre delar. Ett metallskelett invirat i kilometervis av röd tråd som också bildar ogenomträngliga labyrinter i huskropparnas inre.

Platsspecifik återspeglar den proportionerna i ladan och ter sig som ett smärtsamt nystan av hämmande frustrationer utlämnat åt tomheten och halvdagern i den hangarstora ladan. Verket heter Everywhere, något som jag uppfattar som en illustration till att den vånda som verket uttrycker är konstant och över allt närvarande, omöjlig att undkomma, omöjlig att fly från.

En tanke som tycks bekräftad i parkinstallationen/skulpturen Relationality. Av kraftig och till synes ganska omedgörlig svart metalltråd har Shiota snott ihop konturerna till en huskropp med sadeltak. Med en blodröd metalltråd är en människoliknande varelse bunden till huset. Snärjande murgröna slingrar sig uppför både hus och människa och understryker en slags permanent och tröstlös ödesbundenhet med rötter i existentialismens pessimistiska livssyn.

Till skillnad från den frusna orörligheten i Relationality återspeglar Katarina Löfströms parkinstallation Open Source (Cinemascope) ständig rörelse, ständig föränderlighet. Gäckande, undanglidande rörelser, lika omöjliga att fånga som månglittret i en strömfåra.

På en skärm som har exakt samma format som utomhusbiografernas dukar har Löfström fästat tusentals silverglittrande paljetter. Vindilar, bokarnas lövverk, ljusets skiftningar får paljetterna att röra sig och förvandlar dem till bildskärmspixlar.

Den ursprungliga bilden – spegelbilden av landskapet – löses upp, blir till ett spel av halvt abstrakta bilder som än leder tankarna till Yoko Unos tidiga experiment med just fotopixlar, än till Gustav Klimts målade landskapspussel med ”pixlade” blomsterängar och björkskogar. Det rasslar melodiöst när paljetterna rör sig i vinden, en musikalisk dimension ger ytterligare näring åt verkets immateriella kvaliteter.

Den musikaliska dimensionen i Open Source (Cinemascope) var möjligen en bonuseffekt, men musik spelar på det hela taget en viktig roll i Katarina Löfströms mångfasetterade konstnärskap som också inbegriper musikvideos och ljusskulpturer.

För konserthuset i Örebro skapade hon 2015 det interaktiva verket Fugue. Inspirerat av fåglarnas flykt och komponerat av algoritmer som avlöser varandra i ständig föränderlighet flödar stim av ljuspunkter över väggarna, ett visuellt flöde som förebådar den auditiva upplevelsen.

Verket har omskapats till videoinstallationen Fugue som tillsammans med videoverken A void (2013) och Finale (2006) visas i Stallet. Halvt abstrakta, visuellt gäckande har båda inspirerats av amerikansk filmindustri, den förra av landskapsscenerierna i Walt Disneys Alice i Underlandet, den senare av eftertexterna till Coppolas Apocalypse now.

I båda fallen ett råmaterial som Katarina Löfström medelst förskjutningar, förstoringar, ljussättningar givit ett estiskt egenvärde, på en och samma gång förbryllande och meditativt rofyllt.

Tre konstnärskap, en handfull konstverk. Det låter inte mycket, men leder långt. Fram till den 3 juni pågår också Richard Johanssons Folkkonstmuseum där geten av tändstift hör till det oförglömliga.