Mörkt drama om moderskap

Film/recension

Filmstjärnor är kända för att älska att visa upp sig utan några skavanker. Det tog till exempel lång övertalning för John Ford att få John Wayne att göra ”Hennes vilde man” utan sin tupé.

Elizabeth Taylor tog f-n i hågen när hon plufsig och flera kilon för mycket gjorde Virginia Woolf på film och det finns fler exempel på att offra sitt ego för konsten. Vi vet att Charlize Theron är ett begåvat blickfång. Detta faktum offrar hon, precis som hon gjort i bland annat Monster från 2003, nu i ett ganska mörkt drama som av någon underlig anledning här och var marknadsförs som komedi.

Marlo (Theron) och Drew (Livingston) lever i ett förvisso lyckligt men ändå slentrianmässigt äktenskap. De har två barn och nu är det tredje på väg vilket satt sina spår på Marlo. Plågad av utmattning och en gryende depression inte minst på grund av sonens odiagnosticerade autism accepterar hon den rike broderns erbjudande att anställa en så kallad ”night nurse”.

Denna har till uppgift att avlasta Marlo sin påtvingade nattövningar med babyn. In i huset kommer så det unga yrvädret Tully (Davis) och vänder upp och ner på Marlos värld och backar bandet till hennes egen tonårstid när framtiden låg som ett pärlband av möjligheter.

Man kan säga att filmens intentioner är två. Dels det uppenbara i att plågsamt konstatera att framtiden finns bakom en. Till den insikten behöver man inte vara trebarnsmor och kvinna för att komma. Den andra aspekten är relationen mellan kvinnorna som blir så stark att den blir en mur mot männen, då i form av den velige maken Drew och den uppblåste brodern (Duplass). Jag skrev två, men man kan också med lite god vilja se Tully som en ren fantasiprodukt, ett drömscenario frammanat av Marlo för att acceptera sin situation.