Magnifik Münter visas solo på Louisiana

Den tidiga tyska modernismen – läs expressionismen – är till bredden fylld av lysande kolorister: Paula Modersohn-Becker. Emil Nolde och Die Brücke-gruppen i Dresden; Der Blaue Reiter i München med Franz Marc, Wassily Kandinsky, Aleksej Jawlensky och Gabriele Münter.

Gabriele Münter, ja. Äntligen! Oftast nämnd i förbigående som en av många tyska expressionister och mest uppmärksammad för att hon under några år runt 1910 sammanlevde med Wassily Kandinsky, tillägnar Louisiana henne en magnifik soloutställning som kort och gott heter Gabriele Münter.

I kraft av sin enastående kolorit intar hon osökt och självklart en särställning i den europeiska modernismen även om det inom konsthistorieskrivningen tagit ett tag att inse det.

Att hon hade konsten, färgen, helt i sin makt illustreras av det generösa urvalet verk (ca 140) som i tiden sträcker sig över hela sex decennier och som omfattar de flesta genrer: landskap, porträtt, stilleben och, närmast som en parentes, en kortlivad utflykt i den abstrakta konstens värld.

I likhet med åtskilliga andra konstnärer inledde Gabriele Münter (1877-1962) redan som barn sin konstnärliga karriär med att teckna.

En utveckling som dock kom av sig redan 1898, då hon efter moderns död året innan, tillbringade åren fram till sekelskiftet med att resa runt i USA, där hon besökte släktingar på moderns sida.

Redan i början av USA-vistelsen fick hon en kamera, som hon närmast intuitivt förstod att hantera, inte bara tekniskt utan också vad gäller ljus, komposition och förmågan att fånga ögonblick i flykten – inte så lätt med en tung lådkamera, som dessutom skulle hållas i brösthöjd… Louisiana inleder med att visa ett urval av de cirka 400 bilder hon tog under Amerika-åren.

Åter i Tyskland, i München, tog hon på nytt tag i konsten. 1902 blev hon elev till Wassily Kandinsky som klagade över att han ingenting hade att lära henne – hennes konstnärliga genialitet var medfödd. Tidiga verk, skapade åren runt 1905, visar ett visst inflytande från postimpressionismen men omkring 1908 sker en stilförändring.

Hon och Kandinsky hade då funnit sitt konstnärliga paradis i Murnau i Oberbayern, där hon också köpte det hus som förblev ett nav i hela hennes liv. Dit kom konstnärsvänner, framför allt Aleksej Jawlensky och Marianne von Werefkin.

Jawlensky förde med sig influenser från Matisse och fauvismen vilket hos Gabriele Münter nästan omedelbart visade sig i ett kraftfullare penselfördrag och en mer flödande kolorit.

Färgerna hölls på plats av kraftiga svarta konturer, vilka var mer påverkade av spröjsarna i landsortskyrkornas medeltida glasmålningar än av Matisse.

Första världskriget innebar ett avbräck. Den i Ryssland födde Kandinsky återvände till sin hemstad Moskva sedan kriget gjort honom till persona non grata i Tyskland och Gabriele Münter slog sig ner i Stockholm för att lättare kunna träffa Kandinsky.

Det blev några få möten innan han definitivt försvann ur hennes liv.

Från Stockholm flyttade hon till Danmark. Åren i Skandinavien genererade ett antal mindre målningar som tycks vittna om att hon tappat något av sin tidigare energi.

Men den återkom med full kraft när hon i början av 1920-talet återvände till Tyskland och delvis lät sig påverkas av den större stramheten i Den nya saklighetens konst.

1936 slog sig Gabriele Münter för gott ner i Murnau, nu tillsammans med den nye mannen i sitt liv: konsthistorikern och filosofen Johannes Eichner, som efter en av nazismen påtvingad paus under andra världskriget, fick förnyad och framgångsrik fart på hennes karriär både som målare och utställare.

Louisiana har valt att presentera Gabriele Münters livsverk tematiskt. Tyvärr. Hängningen är estetiskt mycket tilltalande men också förvirrande.

Att följa hennes kronologiska utveckling är således inte helt enkelt även om hjälp finns att söka i Isabelle Jansens praktfulla och rikt illustrerade biografi Gabriele Münter 1877-1962 som får ersätta en regelrätt utställningskatalog.