Ett kärt återseende med Max Lundgren

Dörren till den provisoriska scenen på Västergårda öppnas. Där står Ingvar Andersson i randigt förkläde och utbrister:

-Oh, så trött ja ä. Vi har hatt stugan foll av ongar!

Ett varmt igenkännande leende sprider sig hos åskådarna. De är lyckligt övertygade om att de får det som de förväntat sig; glädje på skånskt vis om än tillsatt med några droppar Värmland och Selma Lagerlöf.

Strax träder också Maria Ingvarsdotter in med sitt lika välkomna släptåg av munviga käringar som begriper allting, alternativt ingenting.

Det sistnämnda var för handen när Maria gestaltade Henrik Wranérs skomakarekärring som for till Köpenhamn och till sin förvåning såg den danska huvudstadens glans till och med överträffa Kristianstads. Gammelmor Selma platsade väl i den skånska humormyllan med Mors porträtt, som var en tragikomisk berättelse om den modersstyrde sonen, som till sist fann den hustru hans barska mor godkände med hjälp av sitt barska porträtt.

Jodå, det fanns en dos Piraten med i år också. Ingvar återkallade Bombi Bitt. Nu var den forne värstingen aktad äldre medborgare, ehuru klurig och lurig vårdtagare på ålderdomshemmet.

Om Nils E Månsson som var andlig pappa, om än helt okänd sådan, till den anspråkslösa ensamstående modern som i Marias gestalt fick en miljonbiljett från Amerika, så är Max Lundgren (1937-2005) både känd och sorgligt okänd hos den stora publiken.

Det är ju många år sedan hans Åshöjdensaga och Skånska mord visades i TV. Ibland har berömmelsen korta konjunkturcykler. Men här hade textmakerskan Maryanne Anderssons förfarna skrivarhänder transformerat Lundgrens söta berättelse om ett lärarpar på den nordskånska landsbygden till en monolog som gav Ingvar rika tillfällen att ställa ut sina lika taktlösa landsbygdspolitiker som bigotta äldre damer i skyltfönstret. Välkommen tillbaka, Max.

Så rullade föreställningen vidare med noggrant tillvaratagande av omisskännlig glesbygdshumor. Vad fanns mer att begära när Maria avslutade föreställningen med en röst som var lika klar och glittrande som den restaurerade Vinslövssjön utanför Västergårdas fönster, med att sjunga Olle Adolphsons Österlenvisa?

Svar: Intet.