Diggiloo tar ut svängarna

Det är 16:e året som sommarturnén Diggiloo ger sig ut på vägarna i Sverige och vid det här laget vet publiken vad man kan förvänta sig. Ett smörgåsbord med musik och dans där det finns något för alla och där alla har någon artist eller några som man gärna vill se live.

Och visst finns detta även i årets upplaga, den första med David Lindgren i programledarrollen. Om man vill passa alla finns förstås risken att resultatet blir ”lagom”, men Diggiloo undviker sådana epitet genom att bre på rejält och våga ta ut svängarna.

David Lindgren, som med vårens Mello-turné som uppvärmning är rejält förberedd, klarar programledarrollen galant. Han inleder med en av sina Mello-låtar, Shout it out och sedan blommar hela ensemblen, anförda av en sprakande Ola Salo, ut i The greatest show. Ett nummer som sätter tonen för kvällen, för just den där intensiteten och lekfullheten återkommer i många nummer och är också det som lyfter showen lite extra i år.

Diggiloo är på många sätt en Mello-spinoff. I årets upplaga har alla artister - utom komikern Marika Carlsson förstås - medverkat i Melodifestivalen. Det blir alltså en hel rad Mello-låtar och publiken får höra både Ida Redigs, Mariettes och Mendez bidrag från i år samt en hel del från förr.

Däribland förstås Christer Björkmans I morgon är en annan dag som han ju tävlade för Sverige med just här i Malmö i Eurovision Song Contest 1992. Det är en lite rörd schlagergeneral som framför sin gamla hit 26 år senare. Att åren går och att tidens gång förändrar tillvaron blir vi också påminda om genom hyllningar till Jerry Williams, Barbro Lill-Babs Svensson (fin sång av förre svärsonen Tommy Nilsson) och en avslutande hyllning till Avicii.

Publiken förväntar sig att få höra artisternas hits – och det får man. Mendez bjuder på både Razor Tongue och Adrenaline, Charlotte Perrelli sjunger Hero, Tommy Nilsson gör bland annat Dina färger var blå, Mariette sjunger A Million Years, Kamferdrops ger publiken Jag trodde änglarna fanns, Ida Redig gör God morgon och Ola Salo gör ett The Ark-medley men mest spännande blir ändå de nya möten som uppstår i sammanhanget och de nya sidor man får se av artisterna.

Som i andra aktens början med fokus på franska sånger där Tommy Nilsson och Ola Salo sjunger Gilbert Bécauds gamla hit Et maintenant. Tommy har redan haft en karriär i Frankrike och Ola – ja, man skulle väldigt gärna höra honom sjunga mer av de här klassikerna som passar hans artistpersona fullt ut.

En av kvällens höjdpunkter – och inte blir det sämre när Christer Björkman följer upp med Bécauds Nathalie. Rena Diggiloo-himlen för en frankofil som undertecknad. Några andra höjdpunkter är Charlotte Perrellis tolkning av Lucio Dallas fina Caruso och Christer Björkmans franska version av Shirley Basseys This is my life.

Efter att kvällens superba komiker Marika Carlsson, som fått alla att skratta ut genom att berätta små anekdoter ur sitt liv och småretas med publiken, på allvar berättar hur det är att få höra att man är ovälkommen i samhället på grund av den man är framträder kvällens röda tråd klart. Alla är olika och det är det som är det fina med det hela. Eller, som Tommy Nilsson sjunger Vi är alla samma människa, lika, olika som du.

Sammanfattningsvis är Diggiloo 2018 en god årgång med mycket läcker musik stadigt inramad av en stark orkester under ledning av kapellmästaren Robin Svensson från Malmö och av programledaren David Lindgren. En liten plump i protokollet är numret med schlagersnurran som mest blir fånigt och kanske borde man gått schlagerstigen hela vägen ut och plockat in ett litet ESC-medley någonstans? Jag hade gärna sett artisterna – och Marika Carlsson! – göra I’m not your toy.