Han har koll på floran

Det var 1999 som Bengt Örneberg var över på Pepparholm första gången. Då fick han och botanikerkollegan Sven Erik Johansson skjuts dit ut med båt, eftersom Öresundsbron inte hade kommit så långt ännu.

– Jan Danielsson hade varit där och gjort ett reportage för tv, förklarar Bengt Örneberg sitt intresse:

– Vi ringde Öresundskonsortiet och frågade om vi fick komma ut och titta.

Det fick de alltså – med eskort.

– Vi hittade över 100 arter. Sedan har vi fortsatt.

Pepparholm är ett bra studieobjekt för att se hur naturen utvecklas på en helt ny ö. Helt orörd är den absolut inte, men man försöker ändå minimera den mänskliga påverkan på ön som anlades där Öresundsförbindelsen byter från bro till tunnel, eller vice versa.

En gång i månaden, under årets varmare halva, söker en handfull botaniker genom den konstgjorda ön för att kartlägga floran. Det här är 20:e året man håller på.

– Nu är vi uppe i sammanlagt 575 arter, gott och väl, säger Bengt Örneberg och betonar att det inte längre är han som har ansvaret för inventeringen, även om han fortfarande är med.

Hans intresse för växter väcktes redan i skolåren.

– Vi var ju tvungna att pressa växter på min tid.

Han växte upp i Malmö,

– När jag gick i realskolan bodde jag på somrarna hos min farfar i Örkelljunga.

Redan det gjorde att han fick ihop avsevärt fler växter i sitt herbarium än de skolkamrater som alltid höll till i stan.

Farfadern bodde intill en sjö:

– En dag kom där en man, en forskare från Lund, som skulle studera effekter av sjösänkningar. Han fick låna farfars eka, men så behövde han ju någon att ro – det blev jag och min bror.

Sedan skulle han undersöka fler sjöar i närheten och då fick pojkarna också ställa upp.

När Bengt gick gymnasiet tillbringade han en sommar på ett limnologiskt institut – där sysslar man med forskning om sötvattenmiljöer – så hans skolherbarium omfattade till slut 600 till 700 arter, fast det hade räckt med 100.

– Sedan gick det ungefär 25 år när jag inte sysslade med botanik.

Han studerade till tandläkare – hans far, själv lärare, hade avrått från sitt yrke, och hans blivande fru, sjuksköterska, tyckte att han skulle slå läkarplanerna ur hågen, för då skulle han sällan få vara ordentligt ledig.

Först – det här var på 1950-talet – arbetade han en tid på en mottagning i Oskarshamn. Han ville bli sin egen, och den möjligheten dök upp i Ryssby, nära Ljungby.

Efter fyra och ett halvt år där flyttade familjen till Malmö igen, nu utökad med två barn – ytterligare ett skulle följa.

De tog över hans föräldrars hus på Mellanheden, och där bor de fortfarande kvar. Praktiken fanns bara ett par kvarter österut.

Att Bengt inte sysslade med botanik den här tiden innebar inte att han inte var ute i naturen. Sålunda gjorde han och hans bror regelbundna resor till nordligaste Norrland för att fiska.

Och när han bodde i sydvästra Småland var det i samma trakt som Arne Sucksdorff spelat in delar av sin film Det stora äventyret.

– Några av hans gömslen fanns kvar och där började jag ligga på nätterna. Tittade på orrspel och tjäderspel. Som mest hade jag över 40 orrtuppar. Och tänk att ha en tjädertupp på armlängds avstånd!

Men så fick han se en tidningsnotis om en floravandring på Klagshamns udde, på kusten lite söder om Malmö. Och tänkte att det kunde ju vara intressant.

Den som ledde vandringen var John Kraft, trädgårdsmästare i Landskrona och en framträdande profil inom skånsk botanik.

Uppenbarligen var han inspirerande också, för Bengt Örneberg nappade på hans erbjudande att gå med i Lunds botaniska förening. Där anmälde han sig till en kurs:

– Vi var tio, 20 personer. Vi tyckte det var kul, så när kursen var slut fortsatte vi träffas, utflykterna gick längre och längre bort.

Bengt Örneberg – och flera andra – assisterade också Johan Kraft med inventeringsarbete när han skulle kartlägga floran på olika håll, till exempel längs Skånes sydvästra kuster.

Bengt Örneberg har inventerat den vilda växtlighet runt om i landet. Han berättar att på somrarna anordnas inventeringsläger; då strålar botaniker från hela landet samman för att hjälpas åt med att söka igenom ett område.

– Man bor och äter rätt primitivt, men det är väldigt roligt.

När Bengt Örneberg gått i pension fick han se en lapp i Botaniska trädgården i Lund om att man sökte en floraguide till Kebnekajse.

– De hade väl tänkt sig att någon student skulle nappa – och så blev det en pensionär.

Själva toppen på Sveriges högsta berg hade han bestigit många år tidigare; nu guidade han dem som ville hålla sig på lägre nivå, ofta medan deras vänner eller anhöriga gick mot toppen.

Numera gör han inte så många besök i naturen.

– Jag fyller ju 90 om tre månader, konstaterar han.

Men en gång i månaden ger han sig alltså iväg till Pepparholm för att se hur växtlivet utvecklas där.

Tidigare har man funnit en orkidé, ängsnyckel. I år blir det ytterligare en, men vilken är inte säkert än:

– Det kan vara skogsknipprot - det får vi reda på längre fram, när den går i blom.

Bengt Örneberg må vara nästan 90 år, men han är fortfarande rörlig och rask. Han förefaller hålla sig i form.

– En gång i tiden sprang jag sådana där hurtbullelopp, som Yddingen runt.

– Nu ägnar jag mig i huvudsak åt att bada. Jag har årskort på Ribersborg.

Och om någon frågar honom om han är vinterbadare blir svaret:

– Nej, jag badar på sommaren också.