Stormande bifall för Barrie Kosky
Opera
Mästersångarna i Nürnberg Opera av Richard Wagner
Dirigent: Philippe Jordan
Regi: Barrie Kosky
Scenografi: Rebecca Ringst
Kostym: Klaus Bruns
Ljus: Franck Evin
Dramaturgi: Ulrich Lenz
Solister: Michael Volle, Günther Groissböck, Klaus Florian Vogt, Emily Magee, Tanzel Akzeybek, Armin Kolarczyk, Wibke Lehmkuhl med flera
Bayreuther Festspielorchester; Bayreuther Festspielchor, kormästare: Eberhard Friedrich
Nypremiär: 28 juli 2018
Till saken hör att Mästersångarna fram till förra året hade varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar sammanlagt, alla signerade Wagnerfamiljen, den senaste av Katharina Wagner. Och där var det inga problem med eventuell antisemitism: att Richard Wagner använde den judiske dirigenten Herman Levi som förebild för Sixtus Beckmesser och hånar honom för att han är jude var något som slätades över eller helt enkelt doldes i dessa uppsättningar; Katharina Wagner framställer honom mest som en busig skolpojke med Besserwisserambitioner.
Musikaliskt är uppsättningen mer än perfekt: dirigenten Philippe Jordan leder orkestern till stordåd, körens insatser är magnifika och solisternas insatser är överlag av absolut högsta klass. Särskilt bör man nämna Michael Volle som Hans Sachs (operahistoriens kanske mest sympatiska figur) och Klaus Florian Vogt som Stolzing. Samt Johannes Martin Kränzle som Beckmesser, komisk i sin tafatthet, storartad i sin smärta.
Sista året blir det för Jan Philpp Glogers inscenering av Den flygande holländaren. I åtta år har den stått på festspelsprogrammet, banbrytande när den kom men tiden har gått hårt åt uppsättningen, nu känns den mer som historia än angelägen opera. Visst gör Greer Grimsey en ödestyngd holländare, och Peter Roses Daland har den rätta krämarmentaliteten liksom Ricarda Merbdeths Senta den rätta oskuldsfullheten och Stymanskörens kalabalik fascinerar fortfarande. Men Axel Kober verkar inte anstränga sig överhövan framför orkestern och inte ens Eberhard Friedrich lyckas få fram någon glöd i kören.
