Hur går det ihop M?
Ett valprogram med 200 punkter som ska genomföras nästa mandatperiod. Det var vad Moderaterna presenterade i lördags.
De flesta punkterna var väl kända sedan tidigare. Där fanns med vissa skattesänkningar, som ett nytt jobbskatteavdrag och skattesänkningar för pensionärerna. Men valprogrammet 2018 är inte alls som det senaste valprogrammet som M presenterade, 2002 (de senaste valen har M nöjt sig med den alliansgemensamma plattformen), när allt fokuserades på kraftigt sänkta skatter. Resultatet blev ett katastrofval.
Nu är det istället en rad ofta kostsamma förslag som föreslås. En fördubbling av försvarskostnaderna har utlovats tidigare, liksom 10 000 nya polisanställda. Men här finns också löften om 20 nya miljoner till kommuner och landsting, fler lärare med högre lön, utbyggd primärvård och satsning på förlossningsvården och till och med utvecklat och förbättrat presstöd – det ville M avveckla på 1900-talet.
På presskonferensen betonades förslagen som handlar om brott och straff, där längre straff föreslogs. Men nu drogs också slutsatsen att det kostar. Fler fängelseplatser behövs om längre straff döms ut, särskilt om polisen också blir effektivare så fler kan dömas. Det handlar om stora pengar.
Trots alla kostnadskrävande förslag – och en del skattesänkningar – vill M ändå hålla sig inom det finanspolitiska ramverket och uppfylla (det nästa år sänkta) överskottsmålet. Antalet förslag till besparingar är dock mycket få. Hur de många punkterna som innebär höjda kostnader ska finansieras står skrivet i stjärnorna, inte i valmanifestet.
Ett bidragstak och stramare migrationspolitik räcker inte. Så vid sidan av regeringsfrågan borde Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson nu få frågan hur deras ökade kostnader ska finansieras. Om de inte kan ge svar på den frågan kommer S-myten att andra regeringar än S leder till budgetmoras att få starkare fäste,