Deckare som lyser upp hösten
Äntligen är den här! Arne Dahls Mittvatten (Albert Bonniers) som förmodligen är sista delen i serien om expoliserna Molly Blom och Sam Berger. Och redan från inledningen är situationen så svår som den bara kan vara. Molly ligger i djup koma och Sam är efterlyst för mord som han inte har begått. Samtidigt tickar hela den här komplicerade historien kring kidnappade flickor, en försvunnen familj, mullvadar hos polisen och Säpo, seriemördare och tokiga legosoldater på mot hotande terrorattacker samtidigt som Sams frånskilda familj och hans före detta kollega Deer också tycks ha roller att spela i slutuppgörelsen.
Ibland blir jag faktiskt irriterad över att det är så komplicerat, inte minst för att trådarna löper tillbaka till seriens bok ett, Utmarker, och bok två, Inland, och för att mitt minne är lite för kort för att minnas exakt hur allt hänger ihop.
Men Arne Dahl är inte för inte intrigernas mästare och har man bara tålamod, trots att spänningen är snudd på outhärdlig, så reder han ut alla härvor och bjuder också in till en av sina mest fantasifulla litterära lekar där Molly Bloms namn äntligen leder mot James Joyce Ulysses. Mer än någonsin är kanske Berger/Blom-trilogin, som tog vid efter serierna om A-gruppen och Opcop, en smart och snygg konstruktion. Samtidigt glömmer Dahl aldrig sin samtid, den finns där sida vid sida med leken. Och så bjuder Mittvatten dessutom på en upplösning där fler trådar än man trodde var möjligt går ihop.
Bland Dahls alla böcker har jag egentligen andra favoriter, inte minst En midsommarnattsdröm och Elva, men Berger/Blom-trilogin är en utveckling hos en författare som aldrig fastnar och som är otålig att göra nytt. Och som alltid skriver bra och omsorgsfullt. Bara titeln Mittvatten, som får sin förklaring i början och i slutet, är ett njutbart ord i sig.
Om vi eventuellt sett det sista av Sam och Molly nu så ser jag fram emot nya vägar för Arne Dahl som sedan debuten med Misterioso 1999 är en av våra mest läsvärda och egensinniga deckarförfattare. Och vem vet? Kanske kommer han också tillbaka som den minst lika intressante Jan Arnald igen?
En annan av de där pålitligt bra svenska deckarförfattarna är journalisten och författaren Olle Lönnaeus. Hans nya Tiggarens hand (Bokfabriken) är den tredje boken om polisen och före detta spelmissbrukaren Jonny Lilja. Här brinner bilar i Rosengård, Kroksbäck och på Lindängen, unga män skjuts ihjäl i hamnen och ingen vågar prata. Rubrikernas Malmö känns igen men Lönnaeus känner staden han arbetar i även som journalist på djupet och kärleken finns där när han låter gamla och nya karaktärer befolka den och ge den liv.
Först och främst är det Jonny Lilja, polisen som vi först lärde känna i Jonny Liljas skuld när han var på väg att ta livet av sig. Nu är han på väg att få ordning på livet. Här finns också Jonnys kollega Eva Ström som slits mellan storstadslivet som polis och livet på landet med den stora kärleken kobonden Britt, Jonnys dotter Maria som måste hanterar sorgen efter sin mamma och så helt nya bekantskaper som Lumi som tigger utanför Evas hus, Amir som kastar en brandbomb som förändrar hans liv och Leila en polis i förorten med bra kontakter och ett gott öga till den slitne Jonny. Olle Lönnaeus karaktärer är skapade med glimten i ögat, med känsla för mänskliga tillkortakommanden och med humor. Men, man skrattar aldrig åt dem, bara med.
Intrigen I Tiggarens hand tickar på bra och spänningen stiger när Jonny och Eva börjar ana ett annat sammanhang än de vanliga bakom bränderna och skjutningarna.
Tiggarens hand är kanske inte Lönnaeus bästa men den är definitivt en av de bästa svenska i år. Och så oerhört mycket Malmö – på ett realistiskt och kärleksfullt sätt.
Och så ytterligare en riktig glädjeläsning så här i början av hösten. Brittiska Susie Steiner har skrivit något så ovanligt som en deckare som man blir glad och varm om hjärtat av. Det finns en ovanlig charm i Saknad, förmodad död (Lind & co) och framförallt hos huvudpersonen, poliskommissarie Manon Bradshaw.
Intrigen är i grunden en klassiker i genren – en ung kvinna försvinner och misstänks vara mördad, hennes pojkvän kan ligga bakom det men det finns många oklarheter i hennes liv. Manon Bradshaw är på sätt och vis heller inget nytt – hon har ett struligt privatliv där hon saknar kärlek, hon dejtar vilt och hon går mycket bestämt sina egna vägar i utredningen.
Samtidigt är hon full av överraskningar – en kärlekshistoria med oväntad upplösning och en ung kille som hon hjälper på rätt köl – och hennes kollegor är ett ovanligt trevligt gäng poliser. Visst finns här några invändningar som ett väl blommigt språk och för många berättarperspektiv men sammantaget är det här en sträckläsning som håller mig nöjd och lycklig hela vägen. Vill man ha mer finns bok två om Manon, Persons Unknown, redan ute på engelska.
